Kick Off med IKEA

Igår var jag på kick off med IKEA (känner hur jag plockar vuxenpoäng). Kalaset ägde rum i en festvåning i ett lyxigt hotell norr om München. Kom med av en slump trots att både jag och Torun bestämt oss för att inte gå. Det var verkligen roligt. Som en skruvad femtioårsfest bara det att alla vilt dansande tanter inte var ens föräldrar eller föräldrars kompisar utan ens kollegor. I början kände jag mig lite obekväm då jag, på grund av projektets oplanerade karaktär, inte förberett mig och således kom dit orakad, långhårig och med skrynklig t-shirt medan alla andra dragit på sig balklänningar och kostymer. Dessutom hade jag ingen sittplats. Men jag snyltade in mig hos de trevliga kineserna och tog för mig av den fantastiska maten. Några glas vin och sedan var det bara ut på dansgolvet och hiphopdansa med sina kassakollegor och chefer. Stämningen var på topp och man kände sig verkligen som en del av företaget. (Kanske en liten förklaring till de indoktrinerat lojala kassörskorna Torun pratade om). Vår varuhuschef Birger var festen igenom mycket glad och gjorde ett mindre lyckat försök att sjunga ”My Way”.

Samuel

Adventsfest

Söndag i advent: Ute är det sjutton grader, grönt gräs och sol. Och vi bestämmer oss för att ha svensk adventsfest.
Med hjälp av Palestrinas Si Ignoras Te och mina andra julstämningsfavoriter som min älskade syster efter en timmas telefonkonferens om ”hur man gör om musikfiler till mp3-format” lyckades maila över (Tack Freya, Du har en ängels tålamod!) samt mitt kitschigt guldsglimmande ljusdraperi framför balkongdörren lyckades vi trots felande yttre omständigheter skapa julstämning.

Vi bjöd på svensk glögg (inköpt på IKEA…), pepparkakor och lärde alla att baka lussebullar.

Det har blivit så att jag och Samuel umgås i helt olika kretsar här i München. Det är inte för att vi är arga på varann eller så. Tvärtom, allt funkar mycket bra. Men när man bor i samma rum, jobbar på samma arbetsplats, går på samma tyskakurs samt därigenom även har samma läxor är det skönt att inte ha samma vänner. Vi blir tillräckligt mycket Bill och Bull ändå. Dessutom är vi i lite olika livsfaser. Jag kommer från ett stadigt och regelbundet 3,5-årigt förhållande och vill ut och leva singelliv medan Samuel just gått in i sin förhållandefas och är trött på allt vad undergroundfester och rockerliv heter.
Kändes så fint att kunna samla alla våra vänner tillsammans, här hemma hos oss på Georgenstrasse 41.
















Hela lägenheten luktade av saffran, apelsiner och glöggkryddor. Insåg när jag satt där hur mycket jag kommer sakna dem alla. Hur ska jag klara mig utan Jasmins chokladfanatism, Sabines söta försök att prata Svenska, Johannes och Max frukostar och sist men inte minst vår underbara Gabriel.
I vår ska jag flytta till Berlin och plugga ”tyska med jämförande kulturvetenskap”. Det kommer nog bli jättebra men just nu förstår jag inte hur jag kan ha kommit på den idiotiska idén att flytta härifrån.
/Torun

Att flytta till Småland

Förra veckan var en riktig pytonvecka. Allt var kaos och jag ville bara hem till Sverige. På jobbet har jag nämligen efter ryggont bytt avdelning och jobbar numera i Småland (bollhavet ni vet) samt i Infodisken.

Egentligen är det rätt trivsamt att läsa Ronja Räubertochter för barnen samt försöka visa förvirrade tyska kunder tillrätta men allt var nytt och ingen hade talat om hur och vad jag skulle göra och plötsligt var jag där helt själv för alla kollegor var sjuka eller hade gått på lunch och alla kunder bröt på sån bayerska att jag inte förstod vad de ville och barnen grät och telefonen ringde och en vit liten hund utan ägare sprang vilt runt i restaurangen skulle omedelbart bli upphämtad och Frau Müller hade tappat bort sin man och det skulle jag på klar, tydlig och helst grammatikaliskt korrekt tyska ropa ut i högtalarna. Och då gick brandlarmet.

Nu har stormen lagt sig. På alla fronter. Jobbet trivs jag mycket bra med. Äntligen får jag organisera saker! I infodisken kommer kunder med all världens problem som jag ska försöka lösa. Det blir mycket telefonsamtal runtom i hela varuhuset. Roligt, men ofta svårt med tyskan. Kollegorna är supergulliga, (utom en som är hemsk) och ingen dag är den andra lik.

Om en vecka har vi semester och far hem till Sverige. Min första betalda semester någonsin! Känns ovant att vara fast anställd.
/Torun

Kaizers Orchestra

Förra lördagen kl.19:30 var jag rätt arg på mig själv för att jag fortfarande inte lyckats lära mig att Johannes alltid kommer försent. Han brukar alltid ha rätt bra anledningar, men i tid kommer han inte. Utanför Backstage var det kallt och Jasmin och Sabine skulle nog inte komma för om en timma.

Mitt när jag stod där och frös och halvt funderade på att skita i konserten och gå hem hör jag plötsligt någon förvånat ropa: TORUN!
Vem kom springande emot mig om inte Michael! (En tysk som jobbade på vår skola hela förra året) Han bor egentligen i Regensburg där han numera pluggar juridik och hade tagit bilen till München bara för konsertens skull. Ibland är världen liten!
Kaizers orchestra var mycket bra live, ölen var god och när Jasmin försökte prata norska med bandet efteråt blev det ännu bättre.

Att fånga Jasmin på bild gick däremot sämre...



























Efter nattliga hamburgare på stans enda Burgerking (Tyskar, tyskar. hur kan en så stor stad bara ha EN Burgerking?) bar det av hem till Johannes. Han bor precis som vi och 90% av alla andra som är unga och inte jätterika, i en Wohngemeinschaft.
Förutom Johannes bor där Max: en pyttekort, jättesnäll musikinsnöad pianist samt jazztrummis som jag tycker jättemycket om samt Bastel: en Shakiraälskande, skäggig storväxt urtysk med hashodling i garderoben, som jag förut tyckte mindre om.
Efter denna helg har jag dock kommit på att Bastel behövs som motvikt. När Johannes, som fram till för två år sen trodde att han skulle bli violinist, och Max kommer igång för mycket med sina filosofiska musikutläggningar och djupa analyser av komponister är det jätteskönt att käka korv och snacka skit med Bastel istället.
Det bästa är att alla tre älskar att laga mat. Min och Samuels mathållning är inte obefintlig men ofta något spartansk. Hemma hos gossarna är kylskåpet är fyllt av goda ostar och korvar, konstiga burkar inntehållande marmelader, tapenader och all världens chokladsmetpålägg samt allt som oftast en massa goda rester. Perfekt för nattmat!

Vår tyskakurs

Sedan den 6.e november går vi en tyskakurs fyra kvällar i veckan. Den är tänkt för utlänningar och förbereder för DSH-provet som ger tillträde till universitet. Vår lärare är en glad äldre dam med stort sinne för humor. Hon pratar mycket, stundtals får man ta del av enmansshow a la Frau Hall. Våra kurskamrater är i alla åldrar och från alla delar av världen. I främre högra hörnet sitter sydamerikanerna, sedan följer italienarna och ryssarna. Vi brukar sitta mitten bak tillsammans med spanjorerna. Framför oss sitter turkarna, ukrainskorna, de från Balkan, fransmannen och en koreanska. Våra två greker har inga bestämda platser eftersom de alltid kommer för sent och sätter sig där det finns en ledig stol. Jag gillar spanjorerna och fransmannen bäst. Ryskorna skrämde mig till en början men är också trevliga. Undervisningen håller ett högt tempo men är mycket bra och det är alltid roligt att traska iväg de 400 metrarna till lektionssalen. Man inser att man har vissa grammatiska svackor men vår lärarinna är snäll, och går snabbt igenom det man inte kan om man frågar. Vi får se om vi gör ett försök på universitetsprovet i vår, vi har i alla fall börjat läsa de två böcker som man muntligen kommer att förhöras på. Och den ena är verkligen bra.

Samuel