För mycket av det goda

Igår hade vi en riktig fixardag. Först var vi på rådhuset i Eichenau och anmälde vårt boende, vi har ju som sagt bestämt oss för att åtminstone de närmaste två månaderna bo här hos Thomas och Brigitte i Eichenau. Kvinnan på rådhuset var trevlig och mycket hjälpsam. Man fick visa sitt pass och svara på olika frågor som om man var gift eller religiös, om man tidigare bott här i Tyskland samt förstås uppge adressen där man nu tänkte bo. Sedan skaffade vi oss också varsitt Lohnsteuerkarte som man behöver för att kunna betala skatt.

Det går faktiskt bättre och bättre med tyskan. Bayrarna talar riktigt förståeligt (så länge de talar någorlunda långsamt), det är bara lite knackigare och hårdare. Till exempel säger de ”nix” istället för ”nichts” och ”billik” istället för billig [billich]. Sen säger de även zwå istället för zwei, men det gör man tydligen i hela Tyskland.
Efter att vi gjort vår bostadsanmälan köpte vi ett dyrt tunnelbanedagskort (11,65 €, för oss båda) och åkte in till München. Först var vi på Sparda-bank efter rekommendation från Thomas och försökte öppna varsitt tyskt bankkonto. Där fick vi, för första gången, känna på den tyska byråkratin. Allt var mycket krångligt och tillslut fick vi avslag för att vi inte hade med våra anställningsbevis.
Istället åkte vi vidare till universitetet och anmälde oss till en kvällskurs i tyska för utlänningar. Kursen börjar i november och är tio timmar i veckan så vi hoppas att den ska gå att kombinera med vårt IKEA-jobb. Efter universitetet var vi båda mycket hungriga och gick, efter att först ha irrat runt lite, till Hermanndorfer, en ekologisk grisbutik som arkitekt Varis rekommenderat. Butiken var en återförsäljare till en ekologisk grisfarm som var uppbyggd på grisarnas villkor. Gårdsägaren som tidigare haft en vanlig korvfabrik fick en dag nog och pratade med grispsykologer, och andra griskännare för att kunna bygga detta grisparadis. I butiken kunde man förutom att handla diverse varor med ekologisk griskoppling, alltså även äta lunch. Min schnitzel var synnerligen god även om det just nu känns ganska brutalt att äta upp dessa djur.
Efter lunchen åkte vi till en ekologisk matbutik som Tommy rekommenderat. Då allting var synnerligen dyrt och då vi efter den långa dagen var helt utmattade köpte vi endast bönor och citrongräste. Istället åkte vi och handlade en massa mat på en supermarket i Eichenau. Eftersom vi nu bestämt oss för att bo hos Tommy och Brigitte behövde vi bygga upp ett eget matförråd för att kunna laga vår egen mat. Då kom chocken. Efter att nu nästan en vecka varit på resande fot och ständigt insupit nya intryck utan tid till eftertanke, var vi nästan i upplösningstillstånd. De första sjoken hemlängtan sattes in, vilka än förstärktes efter att ha pratat med Lotta på telefon. Samuel kände sig stressad medan Torun grät och tyckte allt var pyton. Efter att vi satt på oss mjukisbyxor, druckit citrongräste med Lottakaka och sett på dålig tysk tv kändes allt genast lite bättre.

Idag har vi bara varit hemma och tagit det lugnt. Fixat lite med bloggen, lagat lite god mat och ringt lite bra telefonsamtal. Ute regnar det, här inne har det just varit strömavbrott.

Bis bald
/Samuel och Torun

Köttbullsfest på IKEA

Så var det äntligen dags för möte på IKEA. Smått nervösa men framförallt förväntansfulla gav vi oss iväg mot Personalabteilung in Einrichtungshaus IKEA München-Brunnthal. Vi skulle träffa Herr Hieronymus klockan 14:00 och för att verkligen inte komma för sent åkte vi från Eichenau redan klockan 12:00 och tur var det eftersom vi istället för att ta kvartsvarvet på ringleden runt München åkte hela staden runt och kom precis i tid. Vad vi hade trott skulle vara en kritiskt granskande intervju visade sig dock vara ett mycket hjärtligt mottagande där vi välkomnandes och ständigt presenterades som ”unsr’e neue Schweden”. Allt kändes overkligt, men när vi, efter att ha fått både IKEA-byxor, IKEA-skor, IKEA-skjortor och IKEA-jackor, slutligen mottog vår fjärde IKEA-polotröja förstod vi att vi nu var med i gänget.
För att smälta alla intryck beställde vi varsin portion köttbullar och åkte sedan lyckliga hem.
Så lyckliga att vi missade avfarten hem och irrade runt i Eichenau i två timmar.
/Samuel

München - Eichenau

På eftermiddagen den 27:e kom vi så tillslut fram till Eichenau, en förort till München där Tommy och Brigitte Barenthin med familj bor. På kartan såg det ut att ligga rätt nära München men det var verkligen ute på landet, en blandning av Ekerö och Spånga. Jag kände direkt att jag varit i detta hus förut, och även träffat dessa människor, trots att det omöjligt kunde vara så. Snabbt insåg jag dock vad det var. Familjen, huset, stämningen, ja allt var precis som hemma hos Sarah och Emily, mina engelska vänner i Canterbury. I huset är allt halvt färdigbyggt och möbler såväl som servis mm är ofta upplockat från någon container. Överallt ligger högar med papper och enorma mängder med böcker som inte riktigt fattar när de haft tid att läsa. Men de har definitivt läst dem! Tommy är ett riktigt original och har fint skägg. Allt som går att göra själv gör han, och han har egna teorier om allt. Huset har han tex. isolerat själv med vinkorkar, och han använder inget diskmedel utan istället kokhett vatten eftersom kemikalierna i diskmedlet som tar bort ytspänningen är dåliga för hjärtmuskulaturen, hur förstod vi inte riktigt. De handlar såklart ekologiskt men mycket plockar de också från övergivna fruktträd i skogen häromkring samt odlar själva. Istället för att tanka bilen med diesel på bensinstationen har de köpt 2000kg växtolja som står i garaget och Tommy har idag begeistrat berättat att rapsoljan tom. är effektivare än dieseln, men bara vid mycket höga hastigheter. Helst tar han såklart cykeln med släpkärra när han ska nånstans. Från honom får man höra mycket om såväl kapitalism och ekonomi som kärnkraft och genmodifierade grödor men han har också undervisat tysk-svenska studenter i grammatik så man får även mycket bra hjälp med språk och ord. För er som gått i kristofferskolan kan vi ju berätta att Tommy är Thomas Lindblads svåger, och det märks verkligen att de har influerat varandra. Såväl Tommy som Brigitte är mycket snälla och det är skönt att ha dem till hjälp då man ska fixa Lohnsteurekarte, (nåt slags papper man behöver för att kunna betala skatt), öppna bankkonto, etc. Skönt är också att trots allt ekologiskt och helylle har huset såväl jättesnabbt bredband som över 100 betal-tv-kanaler. Det beror mestadels på deras barn, som är föräldrarnas raka motsats. Julian, som är typ 24 och studerar sociologi sågs senast i vardagsrummet med sina vänner samt en mängd laptop’s, spelandes nätverksspel. Dottern Etta äter helst snabbmat och tittar gärna på Scary Movie 4, eller nån annan bra, tyskdubbad, film. Familjen är alltså mycket tolerant. Alla får vara och göra som dom vill.
/Torun

Bayreuth - Nürnberg

Efter att ha sett Bauhaus insåg vi att det bara var två dagar kvar till vi absolut senast skulle var i München och att vi fortfarande inte kommit halvvägs genom Tyskland. Vi hade med andra ord tagit det LITE VÄL lugnt. Vi beslöt att ge upp våra små fina vägar och lägga i en högre växel.
Utrustade med kaffe, Lottas kaka (den är supergod! Tack Lotta!), samt mängder av mandlar och nötter började vi ett kvällspass på Autobahn. Vi var båda vid gott mod och efter några timmar med div. tysk radio, samt allmän sång var vi vips i Bayreuth. Motorvägar är trots allt rätt bra. Efter alla långa haranger av förmaningar och alla skräckhistorier om hur farligt det är med autobahn är vi lite besvikna. Vi hade sett ofantliga, sjufiliga (minst!) vägar med enorma betongräcken framför oss men det här är ju typ som att åka på Essingeleden, förutom att allt går jättesnabbt.
Vi skulle sova i bilen och beslöt oss för att besöksparkeringen vid sjukhuset var en lämplig plats. Skulle något hända var det i alla fall nära…

Att vakna upp i en immig bil parkerad vid ett sjukhus i en tysk barock universitetsstad är inget vi rekommenderar men kan vara en god idé för den som vill spara pengar.
Efter en ordentlig caféfrukost bestående av både yoghurt med frukter, färskpressad juice samt bacon och ägg åkte vi, fortfarande något mörbultade efter vår obekväma natt, till Bayreuths berömda festplats där de årliga Wagnerspelen hålls. Det var en arkitektoniskt rätt trist byggnad som ändå lyckades framkalla en speciell känsla vi också känt i Dessau: känslan av att plötsligt befinna sig på en avlägsen plats man endast läst och hört en massa om. Utanför ingången satt wagnertokiga japaner, som såg ut att ha övernattat där, och hoppades kunna få tag på en biljett. Snart skulle Tristan spelas och folk gick runt med”suche Tristan”-skyltar.

Efter vår korta visit i Bayreuth körde vi vidare mot Nürnberg som visade sig vara en fin medeltida stad med många fantastiska gamla byggnader. Men egentligen var ingen byggnad äldre än 1945 eftersom Nürnberg, enligt vår informationsfolder, fullkomligt lagts i ruiner under andra världskriget. Hur staden kunnat återuppbyggas utan minsta krigsspår är ett mysterium. Samuel sitter just nu och funderar på om tyskarna är sjusärdeles bra på husrenovering eller om vi kanske inte förstått informationsfoldern helt.

I Nürnberg ville vi också gärna titta på PRISMA, ett ekologiskt kvarter ritat av Joakim Eble, som Varis tipsat oss om. Att hitta dit var dock inte det lättaste för någon adress hade vi inte och på turistinformationen hade de aldrig tidigare hört talas om området. Tillslut var vi i alla fall där. Kvarteret bestod såväl av bostadsdelar som kontor och affärer. Huvudbyggnaden var formad som en ring med affärer på bottenvåningen och bostäder och kontor högre upp. I mitten var en inomhusträdgård där caféer hade uteserveringar mm., samt en utomhusträdgård. Dessa fungerade, förutom som en grönskande oas, även som renare av den smutsiga stadsluften och som värme-/kylanläggning. Man hade en massa andra smarta lösningar. Allt regnvatten samlades tex. upp från taken, fördes ned i reservoarer under jord och kunde sedan användas till bevattning av växterna. På detta sett behövde man aldrig tillföra något vatten.
Tyvärr var det ju söndag så köpcentret på bottenvåningen var stängt och vi kunde därför inte komma in utan stod smått förtretade på tå och försökte kika in utifrån.
Men så hittade vi en dörr som inte var låst och därifrån fann vi sedan en väg in till växthusdelen. Vi kände oss lite som spioner när vi smög runt i det ännu söndagsslumrande, grönskande växthuset och den känslan blev starkare när vi hittade ännu en dörr, i vilken någon stoppat in en pappersbit så den inte riktigt gick i lås, som ledde oss upp till de boendes takterasser. Tillslut råkade vi befinna oss på någons sovrumsbalkong…

/Torun und Samuel

Dessau och Bauhaus

I Dessau låg världens centrum för modern arkitektur i början av 1900-talet. Arkitekturskolan ritad av Walter Gropius fungerade som ett forum där konstnärer, arkitekter och hantverkare av alla de slag samlades och för att byta tankar och inspireras av varandra. När nationalsocialisterna under tjugotalet kom till makten blev det dock allt svårare att driva denna avantgardiska skola och till slut var man tvungen att stänga den helt. Många konstnärer emigrerade till andra länder, men deras tankar levde vidare och lade grunden för funktionalismen.

Efter att, av olika anledningar, blivit försenade missade vi olyckligtvis den planerade guideturen i arkitekturskolan. Men det gick även mycket bra att ta sig runt på egen hand och titta på den strikta, avskalade arkitekturen. Huset kändes mycket modernt, nästan så att det kunde ha varit byggt idag. Stål varvades med glas och interiören gick nästan helt i vitt. Vitt och svart, men ibland bröt en stark färg in. Vi satte oss och skissade lite och gick sedan vidare till de omkringliggande nyare husen inspirerade av bauhausstilen. Där hittade vi också en karta och såg att denne Gropius också ritat fyra mästarvillor, till skolans lärare och konstnärer. Vi begav oss genast dit för att titta. En av dessa villor hade inretts av Kandinsky och Klee, men tyvärr var allt stängt så vi kunde endast betrakta byggnaderna utifrån. De såg lite ut som villorna i Södra Ängby men var större och bestod av flera ”block”. Hur som helst var de mycket fina och även här bröt sig lite andra färger än svart och vitt in. När våra magar blivit mätta på allt vad modern arkitektur heter, gick vi och åt dönerkebab.

/Samuel

Schwerin - Dessau

I morse när vi gick upp för att äta frukost såg vi vandrarhemmet i dagsljus. Det var inte alls tomt och öde som vi trott, tvärtom! Vi hade hamnat mitt i Solid, unga tyska socialisters, konferens. Det var vi, en smått argsint vandrarhemsföreståndare samt en hel drös med nyvakna socialister i ett dystert grått hus, mitt inne i skogen.
Efter frukosten var vi tvungna att ge oss ut på en busstur in till Schwerins centrum för att leta rätt på Ahlgren som sovit där. Igår hamnade vi nämligen på den vinfestival som råkar äga rum här i Schwerin just denna helg. Vi drack bla. Eiswein, ett vin gjort på de sista druvorna man plockar för året, då de redan blivit frostnupna. Smakade kryddigt, sött och fett. Gott!
Efter div. vinprovning bestämde vi oss för att gå på fiskrestaurang. Klockan var över tio och vi var de enda gästerna, men gott var det. Man fick välja bland en mängd fiskar samt hur de skulle tillagas och vad man ville äta till. Vi åt Seeteufel (Marulk, tror vi), Red Snapper und Zandler (vad nu det kan vara för fisk?). Till detta ansåg vi oss vara värda ett Riesling-vin.
Det var när vi satt och smuttade på det som Samuel plötsligt kom på att vi ju tagit bilen till stan… Skit!
Ja, det var ju redan för sent att vara nykterist för kvällen så vi fick helt enkelt gå hem. Det blev en lång och uppfriskande nattlig vandring i duggregn där ingen riktigt visste var i skogen det där vandrarhemmet egentligen låg.
Efter att ha hämtat Ahlgren i morse gick färden vidare mot nya mål. Tidigare hade vi mest åkt på Autobahn så nu var vi sugna att försöka ta oss fram på mindre vägar och se lite mer av landet. Det blev här tydligt att vi har lite olika syn på ifall det är intressant att titta på gamla slott eller inte. Samuel är ju kartläsare och i vår fina tyska kartbok finns vartenda jäkla slott utsatt och märkt med en eller två stjärnor beroende på hur sevärt det är. Enstjärniga slott är värda en omväg, tvåstjärniga anses värda en egen utflykt (med vilka referensramar man bestämt hur många stjärnor ett slott ska få, och vem sjutton som bestämt det framgår dock inte).
Det var ett slott som gjort att vi hamnade i Schwerin, ett slott byggt i nygotisk stil, som Samuel och jag enades om var rätt fult och nu bar det tydligen av mot ett renässansslott i Reifensberg.
Jag som i princip tycker all arkitektur före 1900 är rätt mossig var inte så begeistrad men tyckte att vägen dit var ju i alla fall fin. Vi skulle ju se Bauhaus, dit jag väldigt gärna ville åka, senare på dan och om han nu ville titta på ännu ett slott så fick jag väl haka på. När Samuel, under bilfärden, entusiastiskt började prata om att göra en temaresa i Tyskland och bara titta på slott började jag dock bli riktigt orolig.

Väl framme visade sig slottet inte vara så kul men vi hittade ett loppis, ägt av två gamla läspande tyska gubbar, där vi båda gjorde våra fynd samt åt Bockwurst och hade picknick i den vackra slottsträdgården.
/Torun

Aral - Alles super!

Bara en kort förklaring till vårt bloggnamn.
I Tyskland är allt billigare än i Sverige. Förutom bensin. Lyckligtvis är den å andra sidan otroligt bra. I alla fall på Aral, vår favoritmack, därför är det alltid ett nöje att tanka. Här ser vi verkligen ett exempel på en väl genomförd reklamkampanj, för vem vill inte tanka superbensin eller tvätta bilen i supertvätt? Den låga förekomsten av bensinmackar längs autobahn (som faktiskt
nästan resulterat i ett motorstopp) gör också sitt och förstärker än mer glädjekänslorna som infinner sig varje gång vi stöter på en Aralmack och får oss att ropa: Alles super!

/Samuel

Hamburg - Schwerin

Sitter just nu på ett sunkit, men förhoppningsvis billigt internetcafé i Schwerin, staden som vi kommit till lite av en slump.I går visade Niklas oss Hamburg, som helt klart var en possitiv överraskning! Förmiddagen ägnades åt att besöka alla fashionabla varuhus på jakt efter nån slags jättesnygg och superdesignad "Multihobel" som Samuel tänkt köpa till sin bror Johan i bröllopspresent. Trots idogt letande tvingades vi ge upp och övergick till att dricka jättemycket "eiscafé" och spana in folk på en uteservering. Niklas, som egentligen borde gått till jobbet den dagen men som ringt och lådsats han var sjuk, var på mycket gott humör. Vi for iväg på en trevlig färjetur till en ny stsdsdel, i ett gammalt industriområde, där det fanns många fina hus. Där fanns också ett kanalområde med vatten runt husen och mängder av broar. Hamburg känndes på nåt sätt lite grand som Göteborg, varför vet jag inte.
Efter ett, åtminsone för mig, något förskräckande, besök på Reeperbahn ("erotikkvarteren") där vi tvingats vända pga en skylt som förbjöd män under 18 samt alla kvinnor att gå in, besökte vi "DOM". Ett tivoliområde där alla våra fördomar om tyskar bekräftades. Tjocka tyskar i smaklösa kläder vandrade runt och åt suspekt godis i ett hav av div. vulgärt utsmyckade åkatraktioner. Ursäkta, men tyskar har verkligen ingen smak! Som tur är har Niklas bott mestadels utomlands, på Irland och i Australien, de senaste två åren så han var också med på att snacka skit om den tyska smaken. Som ett alternativ till DOM visade han sen en annan del av stan för oss, kanske för att visa att det finns olika slags tyskar...Vad vi fick se var Hamburgs eget Barcelona! Kvarter med söta gränder, prunkande balkonger, ekologiska mataffärer och små roliga designbutiker. Vi satte oss på ett charmigt, femtiotalsinspirerat café med uteservering i en liten park och söp in atmosfären samt drack gott myntate. Där fanns så många spännande människor.Detta trodde vi inte om Tyskland, och framförallt inte om Hamburg! Vi håller tummarna för att ett liknande område ska finnas även i München.Efter besök på en mysig fransk crêperia åkte vi hem till Niklas föräldrar i Harburg, åt Würst med Sauerkraut och kände oss på det hela taget mycket nöjda. I morse vågade Niklas inte låtsas att han var sjuk längre utan gick till jobbet redan kl. 8. Vi sov vidare och fick sedan själva botanisera i kylskåpet för frukost. Det var rätt skönt att få husera själv i köket och göra sina egna konstiga smörgåspåläggskombinationer,- vad sägs om fårost, sauerkraut, picklade gurkor, tre sorters senap och vindruvor?, och Samuel fick ett efterlängtat stekt ägg, dock utan knäckebröd. Vi åt frukost i två timmar med tillhörande tysk tidning, ackompanjnerade av musik från Niklas pappas jazzsamling och packade sedan in oss i vår kära Ahlgren (bilen).Jag hade, i en förhastad städräd, råkat slänga bort kartan så vi hade lite problem att hitta ut ur stan och visste inte alls åt vilket håll vi åkte. (Mamma, du har alltid rätt! Det HADE varit bra att ha med sig en kompass, förlåt att jag skrattade åt sitt förslag...) Tillslut kom vi allafall ut på en motorväg och den bar till Schwerin, så här är vi nu. Vi har tagit in på ett konstigt, nästan öde, vandrarhem nån stans i skogen utanför stan och nu vill samuel att jag ska sluta skriva och gå och käka på nån restaurang han hittat istället för att sitta här.Med tyskan går det över all förväntan. Vi har lärt oss såväl vad omkörning som baksmälla heter och Samuel har till och med kommit till stadiet då man kan börja dra dåliga ordvitsar, åtminstone i vissa sinnestillstånd...Bis Bald! /Torun

Köpenhamn-Hamburg

Idag åkte vi till Malmö och sedan över Öresundsbron till Köpenhamn. Tyvärr hann vi inte se särskilt mycket av dessa städer eftersom vi planerat att åka till Lousiana, ett konstmuseum utanför Helsingör. Vi frågade efter vägen på en bensinmack men upptäckte till vår förskräckelse att vi inte förstod ett ord av vad mannen bakom disken sa. Vi försökte på egen hand och tillslut hittade vi faktiskt dit, trots att våra grannar i söder verkligen inte är några föredömen i fråga om skyltning. Utflykten visade sig vara väl värd den lilla omväg den kostat och bjöd på dansk möbeldesign med Poul Kjaerholm, en större videokonstutställning samt en permanent utställning med modern konst från hela världen. Vi fikade och åkte vidare mot Rödby där vi tog färjan över till Puttgarden. En synnerligen dyr schnitzel med bearnaisesås var det mest intressanta turen bjöd på, men efter drygt tre kvart var vi slutligen i Tyskland.
Så fort vi passerat gränsen växlade vi givetvis till att bara prata tyska, och än så länge har det gått bra. Även schleswig-holsteinernas tyska går att förstå (tyska är så otroligt mycket mer lättförstått än danska). Autobahn var inte så läskigt som vi trott även om det vissa blådårar drog förbi i 210. Vid åttatiden nådde vi dagens resmål: Toruns kompis Nicklas i Hamburg. Han var jättetrevlig och lagade god mat innan vi drog ut till en irländsk pub och drack Warsteiner och Kilkenny. Men när puben stängde klockan tolv kände vi att vi ville åka hem. Vi var båda väldigt trötta efter resan; så trötta att vi nästan somnade på bussen hem. /Samuel

Stockholm - Lund

Idag bar det slutligen iväg. Klockan 6:50 rullade vi ner för Snörmakarvägen med en fullpackad bil innehållandes inte mindre än nitton par skor, en saxofon och en knyppeldyna. En sväng förbi Solna för att hämta kaffe på termos och sedan vidare mot E4:an södergående med destination Lund. Åtta timmar och fyra kaffepauser senare befinner vi oss nu slutligen på Skarpskyttevägen 24 A hos Andreas och Annie i Lund. Andreas som snart skall disputera har tyvärr gett sig av för att utföra sina sista experiment men Annie står i köket och lagar thailändsk gryta till tonerna av ”Sunrise” med Norah Jones. Här är mysigt. Det lilla jag hunnit se av Lund har varit mycket fint. Gamla tegelhus, grönska och överallt cyklande studenter. Bilresan har gått bra, ännu inga tillbud. Vid två tillfällen har delar av oss tagit regelrätta power naps för att inte somna framför ratten, men inte utan orsak, det har blivit många långa nätter de senaste dagarna med alla avsked och göromål. Nu är vi i alla fall på god väg och det mesta verkar vara fixat och klart. /Samuel