Min älskade säng

I förra veckan var såväl Samuel som jag febersjuka. Svettandes låg vi i våra sängar och yrade om skillnaden mellan konjunktiv ett och två, passivum, och den starka böjningen av substantifierade adjektiv i desperat försök att öva inför det intagningsprov vi gjorde i tisdags. Stackars Gabriel var allmän ompysslingspappa, försökte tålmodigt svara på alla våra gramatikaliska frågor samt nattade oss om kvällen.

Förra bilden Samuel publicerade på min säng var den inte riktigt värdig. Jag är ju en sängmänniska som alltid pluggar, fikar, läser, pratar i telefon, etc. i sängen så den är rätt viktig. Genom min personalrabatt har den fått två enorma tyska kuddar samt ”Torunmönstrade”, fina bruna, prickiga Bettbezug.














Nu har jag tom. fått en Ida i min säng. Tyvärr en för tillfället sjuk och febrig en. Ska bli kul att utforska nya delar av stan med henne och Jakob. Fast imorgon ska vi nog ta det lite lugnt.

/Torun


(Igår fick vi reda på resultatet från vårt prov. Vi klarade det (!) och kommer alltså få gå Qualifisierungsstufe 2, den svåraste gruppen. I slutet av kursen har man ett enormt test och klarar man det har man sen behörighet att plugga vanliga kurser på alla universitet i Tyskland.)

10 000 tyska bögar

Härom kvällen ringde Raoul, min favoritbög från Schwuljubileet vi hamnade på dendär konstiga utekvällen i augusti. Han har precis flyttat till Stuttgart där han pluggar arkitektur. Det var ett sånt där bra vänsamtal där man ligger och blajar på i sin soffa. Man pratar egentligen inte pratar om nåt speciellt jätteviktigt men tiden bara går och man blir allmänt glad.

När jag lagt på luren insåg jag: -Torun, du har just pratat i telefon i fyrtiofem minuter, på tyska! Jag måste alltså numera prata så pass sammanhängande att man orkar prata med mig i nästan en timma, trots knastrig teleledning och att man telefonledes inte kan se mitt, här i Tyskland pga. språkförbistring ofta rätt övertydliga, kroppsspråk. Det kändes bra.

Förra söndagen kom en av de andra bögarna, Chris, med vänner på besök från Nürnberg. Egentligen var jag fortfarande sjuk men det förträngde jag och skuttade glatt iväg för långfika och guidening av stan. (Det skulle jag inte gjort för sen blev jag jättesjuk. Men, shit happens.)
Från Bryssel kommer ständiga rapporter från min knäppa Hoa som plötsligt flyttade dit och här i München har jag snott hans tjejkompisar Jasmin och Sabine.

Ibörjan här frågade jag mig hur sjutton jag skulle lära känna människor här eftersom vi inte hade nån naturlig träffpunkt som en universitetskurs och kollegorna på IKEA var snälla men uppriktigt sagt rätt trista. Nu har jag ju träffat en hel hög.
Trodde dock aldrig att mitt sociala nätverk skulle byggas upp utifrån Münchens homosexuellas kulturförenings tjugoårsjubileum.
/Torun

Vårt WG

Tänkte att det kunde vara roligt, åtminstone för de närmast anhöriga, att se lite hur vi bor, så här kommer lite bilder på vårt Wohngemeinshaft (kollektiv men det låter så flummigt på svenska). Håll till godo!













Hallen (ovan t.v.) är ganska dåligt planerad, väldigt mycket plats som man inte kan använda. Här har vi också vårt nyinköpta matbord (ovan t.h.).














(ovan t.v.)Vårt rum sett från nordväst. Bordet och de brandgula 60-talsstolarna har vi fått låna av Tommy. Hyllan hittade vi i vår Mitbewohner Gabriels källarutrymme. Bäddsoffan (ovan t.h.) fungerar som Toruns säng och går vid behov att vika ihop. Den har dock förblivit utvikt sedan vi monterade ihop den. Också ett lån (eller snarare något vi hyr från Tommy). (t.v.)Min hörna, madrassen köpte vi på IKEA, fotöljen kommer från Tommy och Brigitte bordet och lampan fick vi av Toruns kompis Jasmin. Dock utan tillhörande hemgjord lampskärm i tidningspapper.
















Badrum och toalett, allt nytt och fräscht.














(ovan t.v.) Vårt trånga kök. Vi funderar på att montera bort köksbänken eftersom kökets problem snarare består i brist på plats än brist på arbetsyta. Vi har redan presenterat förslaget för Gabriel utan att ha mött några större protester så ett nedmonterande är förhoppningsvis i nära antågande. (ovan t.h.)Gabriels rum.

Samuel

Jazz i Heidhausen

Idag fick jag äntligen tillfälle att plocka upp saxofonen, som en alltför lång tid legat och dammat i ett hörn här hemma. En av basarna i vår nyfunna kör visade sig nämligen vara en duktig jazzpianist vars karriär endast stoppats av hans dåliga rytmsinne. Denne Dietrich bjöd idag in mig till sin lya öster om stan och nu sitter jag här, utmattad men lycklig, efter en jamsession på flera timmar. Vi drog igenom jazzstandard efter jazzstandard och varvade med bossanova och blues. Dietrich sjöng och klinkade, jag ylade och bara njöt. Förhoppningsvis kommer det ges fler tillfällen till spelande, Dietrich åker tyvärr till Brasilien i november och kommer tillbaka först i januari så jag får under tiden försöka hitta någon annan att spela med.

Samuel

Ett år i Tyskland

Idag har jag haft en underbar ensam stadsstrosardag och kommit till insikt om hur mycket staden betyder för mig. Att ströva runt bland butiker och små parker, upptäcka nya gator, studera alla människor, ständigt på väg, insupa stadspulsen är för mig viktigare än vad jag trott. Människorna lever så olika liv i staden och utanför, något som blivit tydligt för mig här i Tyskland.


I Eichenau, byn där vi bodde förut, fanns Etta, bara ett år äldre än vi, redan med fast jobb och pojkvän i sitt nyköpta hus och med seriösa giftastankar. Jag kände mig rätt malplacerad. Hennes vänner såg det lite som ett misslyckande att vara 19år och singel, utan tydligt utstakad livsväg, och trivas utmärkt med det.
Bland mina stadskumpaner är tankarna och livssituationen en helt annan. De förvånas inte över att jag och Samuel kan bo i samma rum trots att han har flickvän, de tittar inte på motorrally kl. 9 varje söndagmorgon och de läser inte tysklands svar på Allt i Hemmet.

I början förstod jag mig inte på tyskarna och Tyskland. Frågade jag mig ofta vad sjutton jag egentligen gör här och varför jag försöker lära mig tyska. Nu kommer de tvivlen inte alls ofta längre.
I ett land finns det alltid parallella sociala världar, där olika tankar och regler råder. I Tyskland bor 80milj. människor! Alltså finns det plats för rätt många, och totalt olika, parallellt existerande världar. Och nu har jag börjat hitta de världarna där jag trivs!

Något som jag ständigt förvånas över, och som verkligen gläder mig är tyskarnas totala avsaknad av högfärdighet och snobberi. Här finns inte samma kritiska dömande som jag ofta känner i Stockholm. Alla tyskar förvånas oerhört över att jag som svensk frivilligt har valt att komma till Tyskland. De tar emot en med öppna armar och gör allt för att man ska känna sig välkommen.
Jasmin och Sabine drar med mig på indierockkonserter, fikastunder, secondhandaffärsrundor och annat trevligt. Johannes, som jobbar på mitt favoritkafé Aroma, bjuder helt omotiverat in mig till sitt födelsedagskalas och Chris, som vi träffade en natt på en klubben Ampere, kommer snart från Nürnberg för att hälsa på oss.
Ja, tyskarnas öppenhet förvånar mig ständigt, gläder mig och gör att jag vill stanna här länge.
Förra veckan bestämde jag mig för att bo kvar i Tyskland ända till nästa sommar.
Samuel kommer bege sig hem i februari men istället kommer Laura, som denna vinter bor i Frankfurt, och jag att sammanstråla för att på vårterminen plugga tyska tillsammans. Kanske hos Frej i Innsbruck.



/Torun


Bilderna är från en underbar seconhandaffär jag fann på min promenad. Lotta, ifall du nu ska ha en kristallkrona i ditt framtida badrum är detta en bra butik.
Då kan du ju passa på att besöka oss samtidigt...

Vårt nya hem

Jag börjar märka hur trevligt det är att bo i stan och stormtrivs verkligen i vår nya stadsdel. Vi trodde tills igår att vi flyttat till Schwabing, men det visade sig att vi bodde på fel sida av gatan för att få kalla oss Schwabingbor. Området där vi bor heter istället Maxvorstadt, men det är ungefär som Vasastan och Norrmalm, ingen vet riktigt gränsen.


Jag har ju tidigare aldrig bott i stan och tänkte att omställningen skulle vara stor, men icke. Jag känner mig verkligen som hemma här och att ha allt på gångavstånd samt kunna titta på alla fina hus i spårvagnen på väg till jobbet, är verkligen fantastiskt. Dessutom upptäckte jag igår, när jag strosade runt med min kamera i de närliggande kvarteren, ytterligare en anledning till att jag känner mig så hemma här: Schwabing påminner till mångt och mycket om Gamla Råsunda (det är alltså inte en bild på vårt hus i Solna vi ser här ovan). Även här är de flesta husen byggda vid sekelskiftet i nationalromantisk stil, mycket torn och fina balkonger med andra ord. Här är fasaderna dock ofta täckta av murgröna i rött och grönt, mycket vackert i aftonljuset. Här och där finner man också lite jugendhus även om jugendstilen i Tyskland inte är så överdådig som nere på kontinenten. Ordet jugend, läste jag, stammar faktiskt från en tidning som fanns här i Schwabing i början av 1900-talet.
En annan rolig sak med Schwabing är att det finns massa gamla små fina bilar
överallt, typ årgång 1950 skulle jag tro. Väldigt fina.

/Samuel

Frej och Gabriel

I förra veckan mailade Frej och ville komma på besök till vår nyvunna bostad. Självklart var han välkommen! Det var bara ett krux. Vårt rum var vitt och stort med balkong men helt omöblerat. Två dagar innan han skulle anlända hade vi fortfarande ingen säng han kunde sova i. Ja vi själva hade inte heller några sängar… Genom att utnyttja vår personalrabatt på IKEA samt låna ihop div. udda möbler lyckades vi sammanställa en beboeligt rum precis i tid till Frejs ankomst.
Besöket var mycket trevligt. Egentligen gjorde vi inget speciellt och det var det som var så skönt. Med Frej kan man lätt bara vara. Strosa runt oplanerat, fika i timmar eller plugga tysk grammatik. Frejs tyska har på denna korta tid snabbt gått om våran men han förklarade tålmodigt såväl konjunktiv 1 och 2 som passivum i alla tempus.

















I det trånga köket lagade vi gris i kål, Samuels paradrätt, samtidigt som Frej, uppflugen på en köksbänk spelade Mozart och gamla tevespelsklassiker på Toruns nyinköpta melodika. Efter att ha ätit i Gabriels soffa (vi har ännu inte införskaffat ett matbord...) blev det dataspelsturnering med tillhörande tysk schlager. Kvällen slutade, åtmintone för samuels del, med karaoke då tre trallande tyska veterinärstudenter kom på besök.

Gabriel är en långhårig tjugoettårig tysk metallhårdrockare som pluggar teatervetenskap, filosofi samt germanistik, älskar onyttig fet mat, kött och pommes med bearnaise, och oftast går omkring endast iförd t-skirt och snobbenkallingar. Jag har alltid haft fördomen att hårdrockare bara har ett hårt utseende och egentligen är väldigt omtänksamma och snälla och det stämmer, åtminstone i detta fall. Han hjälper svimmande och kräkandes gamla damer hem trots att han är på väg ut på fest, springer runt halva området i jakt på en vinöppnare och fixar ständigt ditt och datt till oss. En mer generös människa får man leta efter!
Vi förvånas ständigt över nya oväntade sidor vi upptäcker hos honom. Igår insåg vi hur städad han är, han hade putsat hela köket samt badrummet och Samuel och jag skämdes lite över vår odiskade disk som lätt blir stående lite här och där. Idag fick vi ta del av hans stora kunskaper inom vinområdet. Han skulle iväg på vinfestival och hade långa utläggningar om Auslese, Spätlese, Trockenberenauslese, Eiswein och alla andra tyska vinkvaliteter.

Eftersom Gabriel också precis flyttat till München startar vi vårt lilla kollektiv tillsammans och arbetar successivt fram regler och vanor. Det känns otroligt skönt att bo MED någon och ömsesidigt finna ett förhållningssätt som passar alla istället för att som tidigare bo HOS någon där regler och vanor redan var fastställda.
Med andra ord: Vi trivs i vårt nya hem!

/Torun

Wir sind umgezogen

Nu har vi äntligen flyttat in till stan! Vi har inte skrivit om det så mycket, men de senaste veckorna har vi ägnat väldigt mycket tid åt att försöka flytta. När vi börjar våra tyskastudier i november skulle det nämligen bli praktiskt omöjligt att bo kvar i Eichenau med all restid. Därför är vi nu båda otroligt lyckliga över att ha kommit över ett rum i ett kollektiv i Schwabing, fem minuters gångväg från universitetet. Torun har nog varit mest stressad eftersom jag blir stressad i ett senare skede än hon. Hennes tankar ligger några veckor framför mina, varför hon redan första dagen vi kom till Eichenau, började undersöka flyttmöjligheterna. Själv tyckte jag det var nog arbete med allt annat och kände att flyttplanerna fick komma senare. Men det var bra att ha en pådrivande Torun för annars hade vi inte kommit över det här rummet. Visserligen var det jag som ringde denne Gabriel vi nu bor tillsammans med, men endast efter att ha fått en inringad bostadsannons tryckt i mina händer, och mer för att tillfredställa Toruns flyttstress än för att verkligen flytta hit. Men allt gick otroligt snabbt, jag ringde på fredagen, vi tittade på rummet på söndagen och fick ett samtal på måndagen, i bilen hem från IKEA, att rummet var vårt om vi ville ha det. Efter att ha räknat lite på hyran (München är näst London den dyraste staden i Europa att bo i) och överlagt med varandra tackade vi ja, och för det är vi idag båda evigt tacksamma.

/Samuel

Aktzeichnen

Aktzeichnen. Ja, så heter Kroki på tyska. En dag i början av vår vistelse här när jag hade en av man mina ”man måste boka in hundra saker och hela tiden GÖRA något -dagar anmälde jag mig till en krokikurs. Samuel, som har lite mer filbunketemperament än jag har, mest skakade på huvudet. Denna helg var det så dags.
I en enorm ateljé mitt i stan träffades vi: En sjuttiårig gubbe, två femtiåriga damer, en snygg konststudent, också jag. I början var jag lite nervös över att alla skulle vara superproffsiga, jag skulle få pretantionsångest* och inte våga måla nåt alls men det visade sig rätt lugnt.
Allt man lärt sig från vår kära Bernt Uhno kom dock på ända. Min första kolstudie sågades snällt av vår helcoola konstnärinna till lärare. Den var korrekt rent proportionsmässigt men såg ut som en docka ansåg hon. För att skapa en levande människa skulle man inte mäta ut proportioner och sån skit som vi lärt oss i skolan. Istället skulle man: -utgå från magen och höfterna, kvinnans centrum, och utifrån denna sfäriska kropp sedan hänga på de andra kroppsdelarna. Ja, det var lite diffust sådär. Men det funkade!!! Andra dagen då vi hade en gravid modell och då gick allt lättare.
Att göra studier i akryl visade sig ruggans svårt eftersom jag målar förfärligt långsamt och kroki ska gå ganska snabbt. När jag stod där med färgkladdiga händer och penseln i högsta hugg insåg jag dock hur mycket jag har saknat att skapa något. I skolan fick vi ju hela tiden tid för skapande automatiskt men det är betydligt svårare att själv sätta sig ner och måla, bara sådär. Får försöka hitta nåt sätt så det blir av lite oftare.

/Torun