Härom kvällen ringde Raoul, min favoritbög från Schwuljubileet vi hamnade på dendär konstiga utekvällen i augusti. Han har precis flyttat till Stuttgart där han pluggar arkitektur. Det var ett sånt där bra vänsamtal där man ligger och blajar på i sin soffa. Man pratar egentligen inte pratar om nåt speciellt jätteviktigt men tiden bara går och man blir allmänt glad. När jag lagt på luren insåg jag: -Torun, du har just pratat i telefon i fyrtiofem minuter, på tyska! Jag måste alltså numera prata så pass sammanhängande att man orkar prata med mig i nästan en timma, trots knastrig teleledning och att man telefonledes inte kan se mitt, här i Tyskland pga. språkförbistring ofta rätt övertydliga, kroppsspråk. Det kändes bra.
Förra söndagen kom en av de andra bögarna, Chris, med vänner på besök från Nürnberg. Egentligen var jag fortfarande sjuk men det förträngde jag och skuttade glatt iväg för långfika och guidening av stan. (Det skulle jag inte gjort för sen blev jag jättesjuk. Men, shit happens.)Från Bryssel kommer ständiga rapporter från min knäppa Hoa som plötsligt flyttade dit och här i München har jag snott hans tjejkompisar Jasmin och Sabine.
Ibörjan här frågade jag mig hur sjutton jag skulle lära känna människor här eftersom vi inte hade nån naturlig träffpunkt som en universitetskurs och kollegorna på IKEA var snälla men uppriktigt sagt rätt trista. Nu har jag ju träffat en hel hög.
Trodde dock aldrig att mitt sociala nätverk skulle byggas upp utifrån Münchens homosexuellas kulturförenings tjugoårsjubileum.
/Torun
Keine Kommentare:
Kommentar veröffentlichen