Denne evige Ahlgren

Att jag kanske inte är världens bästa bilförare har bla. Frej fått erfara i Innsbruck.
Att varken Samuel eller jag har nåt som helst lokalsinne har vi båda fått erfara i Münchentrafiken. Förra lördagen var första gången jag lyckades köra till och från jobbet utan att på endera vägen köra vilse. Och då har vi ändå bott här i snart fem månader.
Men som bilförare funkar jag ändå hyfsat om man jämför med hur jag är som bilägare.

"Nach 50 km müssen die Radschrauben nachgezogen werden."(efter
50 km måste man skruva åt bultarna.) Så stod det på pappret från verkstan jag köpt vinterdäcken av och som också monterat dem åt mig.
I Ahlgren hittade jag en varningstriangel, en repsnutt och ett mintgrönt lackstift, men tyvärr ingen vinterdäcksbultåtskruvningsmojäng. Och att hitta en sådan klockan tre dan före nyårsafton visade sig inte vara det lättaste. Men skulle vi nu åka de 58milen till Berlin över nyår kändes det rätt bra att ha skruvat åt dedär bultarna innan.
Efter att ha ringt verkstan där jag köpt vinterdäcken och upptäckt att den, liksom alla andra verkstäder, var stängd och skulle öppna igen först nästa år övergick mitt sökande till bensinmackarna. På den första fattade kassakillen inte alls vad jag ville ha (han var turk så jag bestämde mig raskt för att det inte var min tyska som var bristande utan hans förståelse), på den andra förstod de mig men hade tyvärr inte nån och skickade mig vidare till den tredje där det visserligen fanns en såndär tillskruvningsmokajäng men såklart en i fel storlek.
Modfälld kom jag slutligen till en liten, udda mack där jag av en snäll iranier fick låna alla verktyg de hade. Dvs, en skiftnyckel, en rörtång samt två andra sorters tänger jag inte vet namnet på men som hur som helst visade sig oanvändbara.
Med dessa verktyg lade jag mig på knä bredvid ahlgrens skitiga hjul och började, något besvärad, kämpa med skruvarna. Kände hur min inkompetens riktigt lyste om mig, ut över hela parkeringsplatsen. Smutsig blev jag, men skruvarna rörde sig inte ur fläcken.
-Hey, sa plötsligt någon och knackade mig på axeln. -Du ser ut att behöva en sånhär.
Bakom mig stod en trettioårig roat flinande och tyvärr rätt snygg tysk man med tanken ”Frauen und Autos!” skriven i pannan. I handen hade han det där verktyget jag antagligen behövde. Smått generad över den obekväma situationen började jag gå på skruvarna med verktyget och försökte se ut som om jag var bäst i världen på bilar. Ny knackning på axeln: - Du gumman, det är nog lika bra du låter mig sköta det här, du skruvar åt fel håll.
Kände hur jag personifierade såväl hans fördomar om blåsta svenskor som om kvinnors inkompetens gällande bilar och hur mitt ansikte färgades i en finfin komplementfärg till Ahlgrens gröna lack.
I skolan hade man ju allmänupplysande saker som typ hemkunskap. Varför inte även lite grundläggande bilmeck?
Torun