Kick Off med IKEA

Igår var jag på kick off med IKEA (känner hur jag plockar vuxenpoäng). Kalaset ägde rum i en festvåning i ett lyxigt hotell norr om München. Kom med av en slump trots att både jag och Torun bestämt oss för att inte gå. Det var verkligen roligt. Som en skruvad femtioårsfest bara det att alla vilt dansande tanter inte var ens föräldrar eller föräldrars kompisar utan ens kollegor. I början kände jag mig lite obekväm då jag, på grund av projektets oplanerade karaktär, inte förberett mig och således kom dit orakad, långhårig och med skrynklig t-shirt medan alla andra dragit på sig balklänningar och kostymer. Dessutom hade jag ingen sittplats. Men jag snyltade in mig hos de trevliga kineserna och tog för mig av den fantastiska maten. Några glas vin och sedan var det bara ut på dansgolvet och hiphopdansa med sina kassakollegor och chefer. Stämningen var på topp och man kände sig verkligen som en del av företaget. (Kanske en liten förklaring till de indoktrinerat lojala kassörskorna Torun pratade om). Vår varuhuschef Birger var festen igenom mycket glad och gjorde ett mindre lyckat försök att sjunga ”My Way”.

Samuel

Adventsfest

Söndag i advent: Ute är det sjutton grader, grönt gräs och sol. Och vi bestämmer oss för att ha svensk adventsfest.
Med hjälp av Palestrinas Si Ignoras Te och mina andra julstämningsfavoriter som min älskade syster efter en timmas telefonkonferens om ”hur man gör om musikfiler till mp3-format” lyckades maila över (Tack Freya, Du har en ängels tålamod!) samt mitt kitschigt guldsglimmande ljusdraperi framför balkongdörren lyckades vi trots felande yttre omständigheter skapa julstämning.

Vi bjöd på svensk glögg (inköpt på IKEA…), pepparkakor och lärde alla att baka lussebullar.

Det har blivit så att jag och Samuel umgås i helt olika kretsar här i München. Det är inte för att vi är arga på varann eller så. Tvärtom, allt funkar mycket bra. Men när man bor i samma rum, jobbar på samma arbetsplats, går på samma tyskakurs samt därigenom även har samma läxor är det skönt att inte ha samma vänner. Vi blir tillräckligt mycket Bill och Bull ändå. Dessutom är vi i lite olika livsfaser. Jag kommer från ett stadigt och regelbundet 3,5-årigt förhållande och vill ut och leva singelliv medan Samuel just gått in i sin förhållandefas och är trött på allt vad undergroundfester och rockerliv heter.
Kändes så fint att kunna samla alla våra vänner tillsammans, här hemma hos oss på Georgenstrasse 41.
















Hela lägenheten luktade av saffran, apelsiner och glöggkryddor. Insåg när jag satt där hur mycket jag kommer sakna dem alla. Hur ska jag klara mig utan Jasmins chokladfanatism, Sabines söta försök att prata Svenska, Johannes och Max frukostar och sist men inte minst vår underbara Gabriel.
I vår ska jag flytta till Berlin och plugga ”tyska med jämförande kulturvetenskap”. Det kommer nog bli jättebra men just nu förstår jag inte hur jag kan ha kommit på den idiotiska idén att flytta härifrån.
/Torun

Att flytta till Småland

Förra veckan var en riktig pytonvecka. Allt var kaos och jag ville bara hem till Sverige. På jobbet har jag nämligen efter ryggont bytt avdelning och jobbar numera i Småland (bollhavet ni vet) samt i Infodisken.

Egentligen är det rätt trivsamt att läsa Ronja Räubertochter för barnen samt försöka visa förvirrade tyska kunder tillrätta men allt var nytt och ingen hade talat om hur och vad jag skulle göra och plötsligt var jag där helt själv för alla kollegor var sjuka eller hade gått på lunch och alla kunder bröt på sån bayerska att jag inte förstod vad de ville och barnen grät och telefonen ringde och en vit liten hund utan ägare sprang vilt runt i restaurangen skulle omedelbart bli upphämtad och Frau Müller hade tappat bort sin man och det skulle jag på klar, tydlig och helst grammatikaliskt korrekt tyska ropa ut i högtalarna. Och då gick brandlarmet.

Nu har stormen lagt sig. På alla fronter. Jobbet trivs jag mycket bra med. Äntligen får jag organisera saker! I infodisken kommer kunder med all världens problem som jag ska försöka lösa. Det blir mycket telefonsamtal runtom i hela varuhuset. Roligt, men ofta svårt med tyskan. Kollegorna är supergulliga, (utom en som är hemsk) och ingen dag är den andra lik.

Om en vecka har vi semester och far hem till Sverige. Min första betalda semester någonsin! Känns ovant att vara fast anställd.
/Torun

Kaizers Orchestra

Förra lördagen kl.19:30 var jag rätt arg på mig själv för att jag fortfarande inte lyckats lära mig att Johannes alltid kommer försent. Han brukar alltid ha rätt bra anledningar, men i tid kommer han inte. Utanför Backstage var det kallt och Jasmin och Sabine skulle nog inte komma för om en timma.

Mitt när jag stod där och frös och halvt funderade på att skita i konserten och gå hem hör jag plötsligt någon förvånat ropa: TORUN!
Vem kom springande emot mig om inte Michael! (En tysk som jobbade på vår skola hela förra året) Han bor egentligen i Regensburg där han numera pluggar juridik och hade tagit bilen till München bara för konsertens skull. Ibland är världen liten!
Kaizers orchestra var mycket bra live, ölen var god och när Jasmin försökte prata norska med bandet efteråt blev det ännu bättre.

Att fånga Jasmin på bild gick däremot sämre...



























Efter nattliga hamburgare på stans enda Burgerking (Tyskar, tyskar. hur kan en så stor stad bara ha EN Burgerking?) bar det av hem till Johannes. Han bor precis som vi och 90% av alla andra som är unga och inte jätterika, i en Wohngemeinschaft.
Förutom Johannes bor där Max: en pyttekort, jättesnäll musikinsnöad pianist samt jazztrummis som jag tycker jättemycket om samt Bastel: en Shakiraälskande, skäggig storväxt urtysk med hashodling i garderoben, som jag förut tyckte mindre om.
Efter denna helg har jag dock kommit på att Bastel behövs som motvikt. När Johannes, som fram till för två år sen trodde att han skulle bli violinist, och Max kommer igång för mycket med sina filosofiska musikutläggningar och djupa analyser av komponister är det jätteskönt att käka korv och snacka skit med Bastel istället.
Det bästa är att alla tre älskar att laga mat. Min och Samuels mathållning är inte obefintlig men ofta något spartansk. Hemma hos gossarna är kylskåpet är fyllt av goda ostar och korvar, konstiga burkar inntehållande marmelader, tapenader och all världens chokladsmetpålägg samt allt som oftast en massa goda rester. Perfekt för nattmat!

Vår tyskakurs

Sedan den 6.e november går vi en tyskakurs fyra kvällar i veckan. Den är tänkt för utlänningar och förbereder för DSH-provet som ger tillträde till universitet. Vår lärare är en glad äldre dam med stort sinne för humor. Hon pratar mycket, stundtals får man ta del av enmansshow a la Frau Hall. Våra kurskamrater är i alla åldrar och från alla delar av världen. I främre högra hörnet sitter sydamerikanerna, sedan följer italienarna och ryssarna. Vi brukar sitta mitten bak tillsammans med spanjorerna. Framför oss sitter turkarna, ukrainskorna, de från Balkan, fransmannen och en koreanska. Våra två greker har inga bestämda platser eftersom de alltid kommer för sent och sätter sig där det finns en ledig stol. Jag gillar spanjorerna och fransmannen bäst. Ryskorna skrämde mig till en början men är också trevliga. Undervisningen håller ett högt tempo men är mycket bra och det är alltid roligt att traska iväg de 400 metrarna till lektionssalen. Man inser att man har vissa grammatiska svackor men vår lärarinna är snäll, och går snabbt igenom det man inte kan om man frågar. Vi får se om vi gör ett försök på universitetsprovet i vår, vi har i alla fall börjat läsa de två böcker som man muntligen kommer att förhöras på. Och den ena är verkligen bra.

Samuel

Tankar i en kassa

När jag var liten var att handla med Pappa en av de värsta sakerna man kunde råka ut för. Inte nog med att han hade röd näsa och konstig frisyr så att alla vände sig om efter honom, han pratade dessutom alltid med de anställda i butiken, ofta om jättekonstiga saker. Jag minns framförallt samtalsämnet: ”ifall man kan tillverka ryggsäckar av kamelhår och om det inte vore en jättebra affärsidé” med en oförstående anställd på Intersport, Drottninggatan år 1997. Det var mycket pinsamt.
Idag skulle jag älska att ha min pappa som kund. Vi arbetar ju som sagt i kassan på IKEA. Och det är ganska långtråkigt. Härmed skulle jag vilja tacka alla småknäppa kunder som börjar babbla om konstiga saker. De gör min dag.
För att orka gäller det att gå in med rätt inställning. Är man glad och pratig blir kunderna också det och då går tiden ganska fort. Är man däremot trött och bakis känns de 4,5 timmarna som en evighet.
Man hinner tänka ganska mycket när man sitter där och blippar. Fundera över sitt liv här i tyskland och hemma i sverige, komma fram till att det är bra att utbilda sig så man inte fastnar i en kassa, och även komma fram till att man verkligen inte vet vad man ska utbilda sig till…

Sen drar man viktiga slutsatser om det tyska samhället. Tex. att tyskar inte är det vackraste folket i världen. Men att de å andra sidan har otroligt bra smak då det gäller glasögon. Tror aldrig jag sett så många snygga glasögon förr.
Jag kan inte låta bli att hitta på lite små upptåg för att roa mig själv. Tex. kan man se vad som händer när man ger kunder komplimanger om konstiga saker, tex att de har snygga skosnören eller köpt bra saker. De blir väldigt förvånade och ofta lite generade för tyskar är inte de mest komplimentvana folket i denna värld.
Samuel berättade idag att han brukar köpslå med kunderna vad saker som inte har någon strichkod ska kosta. Det måste jag också prova!
Eftersom jag inte kör samuels köpslå-metod måste jag ringa upp avdelningen och fråga vad den har för artikelnummer. Det är roligt. Tyskakunskaperna i beskrivande adjektiv var i början inte de största men oftast går det numera bra. Det stora problemet är: plantor.
Man ringer BA 50, växt-, ljus- och vasavdelningen och säger:

- Grüβ Gott, här är Torun i Kassan. Jag har en planta här utan streckkod.
- Jaha, hur ser den ut? Frågar de då.
- -Tja, den är grön, svarar jag.
- Med eller utan blommor? Frågar dom.
- Utan. (varför är det alltid plantorna utan blommor som tappat streckkoden?)
- Ja, grön, Och mer? Vi har rätt många gröna plantor…
- Hm, den har blad
- Ja, och hur ser de ut?
- Tja, gröna, typ med vanlig form och mittemellanstora. (här börjar kollegan på plantavdelningen sucka)
Sen vet jag inte mer vad jag ska säga och kollegan förstår inte alls vilken planta jag menar och vi kommer så småningom fram till att kunden nog tyvärr måste gå tillbaka till plantavdelningen och hämta ett nytt exemplar.
Är jag på ett vänligt humör brukar jag då ge bort plantan för plantavdelningen ligger jättelångt bort och har man som kund orkat genom hela IKEA till kassan är man värd en gratis planta.
Så det så.
Alla andra kassörer är läskigt lojala mot IKEA. De ger inte bort en pappkasse ens. Förstår inte hur IKEA lyckas indoktrinera sin personal så.
Min chef skulle bli likblek om han läste detta.
Tur att hans svenskaordföråd är begränsat till de tre orden: Hej, Småland och köttbullar.

Dubbelt besök från Österrike

I torsdags kom Oliver Tovatt och senare på fredagen även Frej, på besök här i München. Precis som vi har de lämnat köttbullarna i Sverige för att plugga tyska på bortaplan, Oliver i Wien och Frej i Innsbruck. Jag vet inte om våra gamla tyskalärare i Kristofferskolan ska se det som en framgång eller ett misslyckande att fyra elever från våra avgångsklasser plötsligt börjar plugga tyska. Antingen har de lyckats väcka ett intresse eller bara lärt oss för lite tyska för att vi ska känna oss nöjda. För mig är det nog en kombination av båda. Hur som helst var det jättetrevligt att träffas allihop. Vi hann med både att äta korv, äta gott, och dricka massor av vin. Frej och Torun lyckades även klämma in ett teaterbesök medan jag och Oliver svettades oss rena och kände oss som gamla greker i ångbastun på folkbadet. Idag var vi på konstmuseum och tittade på impressionism och tysk nationalromantik. Efter besöket satte vi oss på museitrappan och njöt av höstsolen. (Den långhåriga fransyskan mellan Oliver och Torun är Nolwenn, en erasmus-student som jag lärde känna på IKEA-bussen. Hon är jättetrevlig och pluggar på tolkhögskolan här i München).

Samuel

Strasbourg

Hade några underbara dagar i Strasbourg förra veckan när jag, på min första betalda semestervecka någonsin, for och hälsade på min kära Lotta. Strasbourg var verkligen en fin stad och precis som man kan tänka sig, en blandning av tyskt och franskt. Gatunamnen var alla på tyska och man kunde hitta såväl saurkraut som brezl (bayerska brödkringlor) i nästan varje gathörn, samtidigt fanns allt det man förknippar med Frankrike. Förutom att strosa runt i staden, hann vi med en utflykt till den pittoreska staden Obernai där vi fick tillfälle att prova viner, baguette-och-chèvre-picknicka på stadens torg samt, i väntan på bussen hem, värma oss med lite varm rom på ett spelcafé. Jag fick dessutom tillfälle att smaka grisfötter i gelé, kaninroulad och kastanjemousse under vår avslutande middag. Lottas värdfamilj och franska klasskamrater visade sig alla vara jättetrevliga och mycket franska. Det var givetvis ett svårt att ta avsked från allt detta underbara, men när jag anlände München märkte jag till min lycka att jag verkligen trivs här med. Och även om de fransmän jag mötte, inte på något sätt var arroganta som många påstår, måste jag medge att tyskarna är väldigt trevliga. Det är också fantastiskt att kunna kommunicera med människorna runt omkring en, i Strasbourg var jag helt isolerad och beroende av Lotta som tolk.

Samuel

Allt stängt.

Igår anlände Jakob och Ida med morgontåget.
Tyvärr hade Ida fått typ matförgiftning och haft en hemsk resa. Efter att ha hittat nyckeln vi gömt i blomkrukan bredvid frisören innan vi åkte till jobbet kunde de dock vila ut lite i lägenheten för att sedan på eftermiddagen träffa oss för fika på mitt älskade Aromakafé.

Idag var det allahelgona och allt stängt. Vi skulle gå på museum men det gick ju inte. Istället blev det utflykt till alperna med Johannes som medföljande expert.
På vägen hem i bilen började det plötsligt snöa.
Vi sjöng julsånger och mös.



t.v. Höstig alppromenad.

nedan: Johannes inväntar fisksoppan

Sen blev det fransk fisksoppa, vin från Gabriels grannby samt allmänt språkkaos. Vi skulle försöka prata engelska eftersom inte Ida kan tyska men det går inte att prata engelska längre. Frustrerande!
Nu är klockan halv ett. Vi ska gå till kyrkogården och titta på ljusen samt vinka av Samuel som nu far till Strassbourg för att hälsa på Lotta.
God natt.




/Torun

Min älskade säng

I förra veckan var såväl Samuel som jag febersjuka. Svettandes låg vi i våra sängar och yrade om skillnaden mellan konjunktiv ett och två, passivum, och den starka böjningen av substantifierade adjektiv i desperat försök att öva inför det intagningsprov vi gjorde i tisdags. Stackars Gabriel var allmän ompysslingspappa, försökte tålmodigt svara på alla våra gramatikaliska frågor samt nattade oss om kvällen.

Förra bilden Samuel publicerade på min säng var den inte riktigt värdig. Jag är ju en sängmänniska som alltid pluggar, fikar, läser, pratar i telefon, etc. i sängen så den är rätt viktig. Genom min personalrabatt har den fått två enorma tyska kuddar samt ”Torunmönstrade”, fina bruna, prickiga Bettbezug.














Nu har jag tom. fått en Ida i min säng. Tyvärr en för tillfället sjuk och febrig en. Ska bli kul att utforska nya delar av stan med henne och Jakob. Fast imorgon ska vi nog ta det lite lugnt.

/Torun


(Igår fick vi reda på resultatet från vårt prov. Vi klarade det (!) och kommer alltså få gå Qualifisierungsstufe 2, den svåraste gruppen. I slutet av kursen har man ett enormt test och klarar man det har man sen behörighet att plugga vanliga kurser på alla universitet i Tyskland.)

10 000 tyska bögar

Härom kvällen ringde Raoul, min favoritbög från Schwuljubileet vi hamnade på dendär konstiga utekvällen i augusti. Han har precis flyttat till Stuttgart där han pluggar arkitektur. Det var ett sånt där bra vänsamtal där man ligger och blajar på i sin soffa. Man pratar egentligen inte pratar om nåt speciellt jätteviktigt men tiden bara går och man blir allmänt glad.

När jag lagt på luren insåg jag: -Torun, du har just pratat i telefon i fyrtiofem minuter, på tyska! Jag måste alltså numera prata så pass sammanhängande att man orkar prata med mig i nästan en timma, trots knastrig teleledning och att man telefonledes inte kan se mitt, här i Tyskland pga. språkförbistring ofta rätt övertydliga, kroppsspråk. Det kändes bra.

Förra söndagen kom en av de andra bögarna, Chris, med vänner på besök från Nürnberg. Egentligen var jag fortfarande sjuk men det förträngde jag och skuttade glatt iväg för långfika och guidening av stan. (Det skulle jag inte gjort för sen blev jag jättesjuk. Men, shit happens.)
Från Bryssel kommer ständiga rapporter från min knäppa Hoa som plötsligt flyttade dit och här i München har jag snott hans tjejkompisar Jasmin och Sabine.

Ibörjan här frågade jag mig hur sjutton jag skulle lära känna människor här eftersom vi inte hade nån naturlig träffpunkt som en universitetskurs och kollegorna på IKEA var snälla men uppriktigt sagt rätt trista. Nu har jag ju träffat en hel hög.
Trodde dock aldrig att mitt sociala nätverk skulle byggas upp utifrån Münchens homosexuellas kulturförenings tjugoårsjubileum.
/Torun

Vårt WG

Tänkte att det kunde vara roligt, åtminstone för de närmast anhöriga, att se lite hur vi bor, så här kommer lite bilder på vårt Wohngemeinshaft (kollektiv men det låter så flummigt på svenska). Håll till godo!













Hallen (ovan t.v.) är ganska dåligt planerad, väldigt mycket plats som man inte kan använda. Här har vi också vårt nyinköpta matbord (ovan t.h.).














(ovan t.v.)Vårt rum sett från nordväst. Bordet och de brandgula 60-talsstolarna har vi fått låna av Tommy. Hyllan hittade vi i vår Mitbewohner Gabriels källarutrymme. Bäddsoffan (ovan t.h.) fungerar som Toruns säng och går vid behov att vika ihop. Den har dock förblivit utvikt sedan vi monterade ihop den. Också ett lån (eller snarare något vi hyr från Tommy). (t.v.)Min hörna, madrassen köpte vi på IKEA, fotöljen kommer från Tommy och Brigitte bordet och lampan fick vi av Toruns kompis Jasmin. Dock utan tillhörande hemgjord lampskärm i tidningspapper.
















Badrum och toalett, allt nytt och fräscht.














(ovan t.v.) Vårt trånga kök. Vi funderar på att montera bort köksbänken eftersom kökets problem snarare består i brist på plats än brist på arbetsyta. Vi har redan presenterat förslaget för Gabriel utan att ha mött några större protester så ett nedmonterande är förhoppningsvis i nära antågande. (ovan t.h.)Gabriels rum.

Samuel

Jazz i Heidhausen

Idag fick jag äntligen tillfälle att plocka upp saxofonen, som en alltför lång tid legat och dammat i ett hörn här hemma. En av basarna i vår nyfunna kör visade sig nämligen vara en duktig jazzpianist vars karriär endast stoppats av hans dåliga rytmsinne. Denne Dietrich bjöd idag in mig till sin lya öster om stan och nu sitter jag här, utmattad men lycklig, efter en jamsession på flera timmar. Vi drog igenom jazzstandard efter jazzstandard och varvade med bossanova och blues. Dietrich sjöng och klinkade, jag ylade och bara njöt. Förhoppningsvis kommer det ges fler tillfällen till spelande, Dietrich åker tyvärr till Brasilien i november och kommer tillbaka först i januari så jag får under tiden försöka hitta någon annan att spela med.

Samuel

Ett år i Tyskland

Idag har jag haft en underbar ensam stadsstrosardag och kommit till insikt om hur mycket staden betyder för mig. Att ströva runt bland butiker och små parker, upptäcka nya gator, studera alla människor, ständigt på väg, insupa stadspulsen är för mig viktigare än vad jag trott. Människorna lever så olika liv i staden och utanför, något som blivit tydligt för mig här i Tyskland.


I Eichenau, byn där vi bodde förut, fanns Etta, bara ett år äldre än vi, redan med fast jobb och pojkvän i sitt nyköpta hus och med seriösa giftastankar. Jag kände mig rätt malplacerad. Hennes vänner såg det lite som ett misslyckande att vara 19år och singel, utan tydligt utstakad livsväg, och trivas utmärkt med det.
Bland mina stadskumpaner är tankarna och livssituationen en helt annan. De förvånas inte över att jag och Samuel kan bo i samma rum trots att han har flickvän, de tittar inte på motorrally kl. 9 varje söndagmorgon och de läser inte tysklands svar på Allt i Hemmet.

I början förstod jag mig inte på tyskarna och Tyskland. Frågade jag mig ofta vad sjutton jag egentligen gör här och varför jag försöker lära mig tyska. Nu kommer de tvivlen inte alls ofta längre.
I ett land finns det alltid parallella sociala världar, där olika tankar och regler råder. I Tyskland bor 80milj. människor! Alltså finns det plats för rätt många, och totalt olika, parallellt existerande världar. Och nu har jag börjat hitta de världarna där jag trivs!

Något som jag ständigt förvånas över, och som verkligen gläder mig är tyskarnas totala avsaknad av högfärdighet och snobberi. Här finns inte samma kritiska dömande som jag ofta känner i Stockholm. Alla tyskar förvånas oerhört över att jag som svensk frivilligt har valt att komma till Tyskland. De tar emot en med öppna armar och gör allt för att man ska känna sig välkommen.
Jasmin och Sabine drar med mig på indierockkonserter, fikastunder, secondhandaffärsrundor och annat trevligt. Johannes, som jobbar på mitt favoritkafé Aroma, bjuder helt omotiverat in mig till sitt födelsedagskalas och Chris, som vi träffade en natt på en klubben Ampere, kommer snart från Nürnberg för att hälsa på oss.
Ja, tyskarnas öppenhet förvånar mig ständigt, gläder mig och gör att jag vill stanna här länge.
Förra veckan bestämde jag mig för att bo kvar i Tyskland ända till nästa sommar.
Samuel kommer bege sig hem i februari men istället kommer Laura, som denna vinter bor i Frankfurt, och jag att sammanstråla för att på vårterminen plugga tyska tillsammans. Kanske hos Frej i Innsbruck.



/Torun


Bilderna är från en underbar seconhandaffär jag fann på min promenad. Lotta, ifall du nu ska ha en kristallkrona i ditt framtida badrum är detta en bra butik.
Då kan du ju passa på att besöka oss samtidigt...

Vårt nya hem

Jag börjar märka hur trevligt det är att bo i stan och stormtrivs verkligen i vår nya stadsdel. Vi trodde tills igår att vi flyttat till Schwabing, men det visade sig att vi bodde på fel sida av gatan för att få kalla oss Schwabingbor. Området där vi bor heter istället Maxvorstadt, men det är ungefär som Vasastan och Norrmalm, ingen vet riktigt gränsen.


Jag har ju tidigare aldrig bott i stan och tänkte att omställningen skulle vara stor, men icke. Jag känner mig verkligen som hemma här och att ha allt på gångavstånd samt kunna titta på alla fina hus i spårvagnen på väg till jobbet, är verkligen fantastiskt. Dessutom upptäckte jag igår, när jag strosade runt med min kamera i de närliggande kvarteren, ytterligare en anledning till att jag känner mig så hemma här: Schwabing påminner till mångt och mycket om Gamla Råsunda (det är alltså inte en bild på vårt hus i Solna vi ser här ovan). Även här är de flesta husen byggda vid sekelskiftet i nationalromantisk stil, mycket torn och fina balkonger med andra ord. Här är fasaderna dock ofta täckta av murgröna i rött och grönt, mycket vackert i aftonljuset. Här och där finner man också lite jugendhus även om jugendstilen i Tyskland inte är så överdådig som nere på kontinenten. Ordet jugend, läste jag, stammar faktiskt från en tidning som fanns här i Schwabing i början av 1900-talet.
En annan rolig sak med Schwabing är att det finns massa gamla små fina bilar
överallt, typ årgång 1950 skulle jag tro. Väldigt fina.

/Samuel

Frej och Gabriel

I förra veckan mailade Frej och ville komma på besök till vår nyvunna bostad. Självklart var han välkommen! Det var bara ett krux. Vårt rum var vitt och stort med balkong men helt omöblerat. Två dagar innan han skulle anlända hade vi fortfarande ingen säng han kunde sova i. Ja vi själva hade inte heller några sängar… Genom att utnyttja vår personalrabatt på IKEA samt låna ihop div. udda möbler lyckades vi sammanställa en beboeligt rum precis i tid till Frejs ankomst.
Besöket var mycket trevligt. Egentligen gjorde vi inget speciellt och det var det som var så skönt. Med Frej kan man lätt bara vara. Strosa runt oplanerat, fika i timmar eller plugga tysk grammatik. Frejs tyska har på denna korta tid snabbt gått om våran men han förklarade tålmodigt såväl konjunktiv 1 och 2 som passivum i alla tempus.

















I det trånga köket lagade vi gris i kål, Samuels paradrätt, samtidigt som Frej, uppflugen på en köksbänk spelade Mozart och gamla tevespelsklassiker på Toruns nyinköpta melodika. Efter att ha ätit i Gabriels soffa (vi har ännu inte införskaffat ett matbord...) blev det dataspelsturnering med tillhörande tysk schlager. Kvällen slutade, åtmintone för samuels del, med karaoke då tre trallande tyska veterinärstudenter kom på besök.

Gabriel är en långhårig tjugoettårig tysk metallhårdrockare som pluggar teatervetenskap, filosofi samt germanistik, älskar onyttig fet mat, kött och pommes med bearnaise, och oftast går omkring endast iförd t-skirt och snobbenkallingar. Jag har alltid haft fördomen att hårdrockare bara har ett hårt utseende och egentligen är väldigt omtänksamma och snälla och det stämmer, åtminstone i detta fall. Han hjälper svimmande och kräkandes gamla damer hem trots att han är på väg ut på fest, springer runt halva området i jakt på en vinöppnare och fixar ständigt ditt och datt till oss. En mer generös människa får man leta efter!
Vi förvånas ständigt över nya oväntade sidor vi upptäcker hos honom. Igår insåg vi hur städad han är, han hade putsat hela köket samt badrummet och Samuel och jag skämdes lite över vår odiskade disk som lätt blir stående lite här och där. Idag fick vi ta del av hans stora kunskaper inom vinområdet. Han skulle iväg på vinfestival och hade långa utläggningar om Auslese, Spätlese, Trockenberenauslese, Eiswein och alla andra tyska vinkvaliteter.

Eftersom Gabriel också precis flyttat till München startar vi vårt lilla kollektiv tillsammans och arbetar successivt fram regler och vanor. Det känns otroligt skönt att bo MED någon och ömsesidigt finna ett förhållningssätt som passar alla istället för att som tidigare bo HOS någon där regler och vanor redan var fastställda.
Med andra ord: Vi trivs i vårt nya hem!

/Torun

Wir sind umgezogen

Nu har vi äntligen flyttat in till stan! Vi har inte skrivit om det så mycket, men de senaste veckorna har vi ägnat väldigt mycket tid åt att försöka flytta. När vi börjar våra tyskastudier i november skulle det nämligen bli praktiskt omöjligt att bo kvar i Eichenau med all restid. Därför är vi nu båda otroligt lyckliga över att ha kommit över ett rum i ett kollektiv i Schwabing, fem minuters gångväg från universitetet. Torun har nog varit mest stressad eftersom jag blir stressad i ett senare skede än hon. Hennes tankar ligger några veckor framför mina, varför hon redan första dagen vi kom till Eichenau, började undersöka flyttmöjligheterna. Själv tyckte jag det var nog arbete med allt annat och kände att flyttplanerna fick komma senare. Men det var bra att ha en pådrivande Torun för annars hade vi inte kommit över det här rummet. Visserligen var det jag som ringde denne Gabriel vi nu bor tillsammans med, men endast efter att ha fått en inringad bostadsannons tryckt i mina händer, och mer för att tillfredställa Toruns flyttstress än för att verkligen flytta hit. Men allt gick otroligt snabbt, jag ringde på fredagen, vi tittade på rummet på söndagen och fick ett samtal på måndagen, i bilen hem från IKEA, att rummet var vårt om vi ville ha det. Efter att ha räknat lite på hyran (München är näst London den dyraste staden i Europa att bo i) och överlagt med varandra tackade vi ja, och för det är vi idag båda evigt tacksamma.

/Samuel

Aktzeichnen

Aktzeichnen. Ja, så heter Kroki på tyska. En dag i början av vår vistelse här när jag hade en av man mina ”man måste boka in hundra saker och hela tiden GÖRA något -dagar anmälde jag mig till en krokikurs. Samuel, som har lite mer filbunketemperament än jag har, mest skakade på huvudet. Denna helg var det så dags.
I en enorm ateljé mitt i stan träffades vi: En sjuttiårig gubbe, två femtiåriga damer, en snygg konststudent, också jag. I början var jag lite nervös över att alla skulle vara superproffsiga, jag skulle få pretantionsångest* och inte våga måla nåt alls men det visade sig rätt lugnt.
Allt man lärt sig från vår kära Bernt Uhno kom dock på ända. Min första kolstudie sågades snällt av vår helcoola konstnärinna till lärare. Den var korrekt rent proportionsmässigt men såg ut som en docka ansåg hon. För att skapa en levande människa skulle man inte mäta ut proportioner och sån skit som vi lärt oss i skolan. Istället skulle man: -utgå från magen och höfterna, kvinnans centrum, och utifrån denna sfäriska kropp sedan hänga på de andra kroppsdelarna. Ja, det var lite diffust sådär. Men det funkade!!! Andra dagen då vi hade en gravid modell och då gick allt lättare.
Att göra studier i akryl visade sig ruggans svårt eftersom jag målar förfärligt långsamt och kroki ska gå ganska snabbt. När jag stod där med färgkladdiga händer och penseln i högsta hugg insåg jag dock hur mycket jag har saknat att skapa något. I skolan fick vi ju hela tiden tid för skapande automatiskt men det är betydligt svårare att själv sätta sig ner och måla, bara sådär. Får försöka hitta nåt sätt så det blir av lite oftare.

/Torun

Från Stockholm till Olympiastadion

En lång och händelserik vecka lider mot sitt slut. För mig började det hela med en superintensiv weekend i Stockholm eftersom min bror Johan skulle gifta sig och tillika fyllde år. Jag flög till Stockholm på fredag morgon, åt en snabb lunch med pappa innan jag åkte in till stan med Lotta för att köpa en kostym. Ett snabbt besök hos Josefin och sedan vidare för att träffa Jakob på konserthustrappan och gå på jazzkonsert. Lycklig drog jag sedan vidare till Glenn Miller för att dricka två finöl innan jag utmattad slocknade i Lottas säng. På lördagen var det bröllop för hela slanten med allt vad god mat, finkläder och brudmarscher heter. Söndag morgon åkte jag sedan tillbaka till München och Lotta som skulle vidare till Strassbourgh följde med. Vi hade en härlig dag i stan som slutade med ett besök på Folkbadet byggt i jugendstil. Lotta stannade ytterligare två dagar men olyckligtvis blev dessa dagar kanske inte så extraordinära som jag skulle velat. Jag och Torun hade fått avslag på våra ledighetsansökningar och jobbade därför hela dagarna. Dessutom regnade det. Mitt planerade finrestaurangbesök blev inte mer än en snabbvisit på McDonalds men tack vare Lotta hann vi i alla fall gå och se das Parfume bio. Efter ett mycket svårt avsked fick man finna sig i att återgå till vardagslunken igen.

I torsdags var Frej på besök här i München. Vi träffade honom på oktoberfest och nu har alltså även jag upplevt denna företeelse på allvar. Det var mycket trevligt även om kvällen fick ett olyckligt slut. Vi tappade bort varandra och Frej som skulle sova över hos oss blev tvungen att stelfrusen åka hem till Innsbruck.

Idag var Torun på en krokikurs så jag åkte runt lite i stan. Hann bland annat se den futuristiska Olympiastadion som var en häftig byggnad. Stadion uppfördes inför de olympiska spelen 1972 och påminnde lite om en gräshoppa inbakad i en slemhinna.

/Samuel

Oktoberfest

I fredags skrev Frej i ett mail att han gärna ville komma och hälsa på, men ”inte nödvändigtvis gå på Oktoberfest”. Som han skrev: - Oktoberfest i all ära, men det verkar vara lite väl mycket fylla.
Blev något förvånad att detta uttalande skulle komma från Frej. Undrar vad han hört för skräckhistorier? Ja, för historierna om denna fest berättas ständigt, året om.
Oktoberfest är festen alla pratar om, alla berättar historier från, alla har åsikter om.

Igår var det så dags att uppleva detta spektakel:
Byggsats Oktoberfest:
Utgå från ett kitchigt tivoli a la nittiotre med lyckohjulsstånd, halvt livsfarliga åkattraktioner samt tillhörande dukande discohits. Tillsätt öl, ”Brezln” (brödkringlor), samt korv. Blanda lika delar nivå 22 och Hedemora folkdanslags hundraårsjubileum men lägg till stanken från Hultsfred: öl, piss och snabbmat. Försök sedan att i denna miljö trycka in så många glatt ompa-ompa sjungande lederhosenklädda män, alternativt yppiga tyska fruntimmer i pastellfärgade och lite för små sexistiska varianter av folkdräkter som möjligt. (Fyll vid behov på med mer öl, ”Brezln” och korv.)

Och idag var abstinensen redan så stor att jag blev tvungen att gå tillbaka.

För säkerhets skull började vi, jag, Hoa samt hans kära vänner, redan kl. 11:30…
Hoa, som agerade fotograf och därför tyvärr inte är med på kortet, flyttar till Bryssel på lördag. Jasmine, i rosa, är jättelik Malin som person, jättesocial, omtänksam och med ständigt nya upptåg på gång. Sabine i vita glasögon pluggar svenska (!), skriver för en tysk musiktidning samt jobbar som bartender. Hon i dräkt har ett så tyskt namn att det inte går att lägga på minnet men är snäll ändå. De är alla väldigt gulliga.
Efter ett par timmar hade vi fått nog av ompa-ompa och gick till Aroma, ett café i Isarvorstadt, Münchens svar på Södermalm.
Där frossade jag och Jasmine i kakor och choklad medan de andra skakade på huvudet och drack myntate.
Nu är kl.åtta och jag har precis kommit hem. Är fruktansvärt trött i munnen och huvudet efter all denna tyska.

Just det: VIKTIGT! (för vissa åtminstone)
Min förvandling till tysk har nu gått så långt att jag blivit med tyskt mobilnummer. (Hoa har råkat vinna ett tyskt mobilabonnemang åt mig, mycket snällt!)
Ringer man till mitt svenska nummer kan man, ifall allt funkar, höra min röst säga att jag är i Tyskland samt mitt nya nummer, (på svenska).

/Torun

Sjukskriven

I förra veckan drog jag som sagt på mig en förkylning. I sängen med böcker och tv samt jättegott ingefärs-, citron och myntate som Samuel serverade mig insåg jag fördelarna med att vara fast anställd. Man får ju lön fast man är sjuk! Kändes vuxet och bra.

Här i Tyskland är dock lagen så att arbetsgivaren har rätt att kräva sjukintyg redan från första sjukdomsdagen, och det gör självklart vårt kära IKEA. Snuvig och med yrsel fick jag traska iväg till läkarn här i byn så han kunde skriva ett fint litet intyg på att jag var förkyld. Denna byråkrati!! Vad jag behövde var en ”Arbeitsunfähigkeitsbescheinigung”. (Åh dessa långa tyska underbara ord!)
Läkarn var dock jättesöt och hade inte direkt överflöd av patienter så vi satt och pratade länge och väl om ditt och datt och sen sjukskrev han mig en hel vecka för säkerhets skull.
Efter tre dagars rekreation kände jag mig i morse kry igen och ringde jag min chef för att ärligt tala om att jag blivit frisk och alltså kunde komma tillbaka tidigare till jobbet än det stod på intyget. Men se det gick inte! Står det på pappret att jag är sjuk till på torsdag så måste jag också vara hemma till på torsdag. Därmed basta! (?)
Ja, så nu har jag alltså fyra dagars betald semester.
Samuel, den stackarn, åker pendeltåg till jobbet varje dag medan hans chaufför är ute och roar sig. Måste nog pyssla om honom lite.
/Torun