Bayreuth - Nürnberg

Efter att ha sett Bauhaus insåg vi att det bara var två dagar kvar till vi absolut senast skulle var i München och att vi fortfarande inte kommit halvvägs genom Tyskland. Vi hade med andra ord tagit det LITE VÄL lugnt. Vi beslöt att ge upp våra små fina vägar och lägga i en högre växel.
Utrustade med kaffe, Lottas kaka (den är supergod! Tack Lotta!), samt mängder av mandlar och nötter började vi ett kvällspass på Autobahn. Vi var båda vid gott mod och efter några timmar med div. tysk radio, samt allmän sång var vi vips i Bayreuth. Motorvägar är trots allt rätt bra. Efter alla långa haranger av förmaningar och alla skräckhistorier om hur farligt det är med autobahn är vi lite besvikna. Vi hade sett ofantliga, sjufiliga (minst!) vägar med enorma betongräcken framför oss men det här är ju typ som att åka på Essingeleden, förutom att allt går jättesnabbt.
Vi skulle sova i bilen och beslöt oss för att besöksparkeringen vid sjukhuset var en lämplig plats. Skulle något hända var det i alla fall nära…

Att vakna upp i en immig bil parkerad vid ett sjukhus i en tysk barock universitetsstad är inget vi rekommenderar men kan vara en god idé för den som vill spara pengar.
Efter en ordentlig caféfrukost bestående av både yoghurt med frukter, färskpressad juice samt bacon och ägg åkte vi, fortfarande något mörbultade efter vår obekväma natt, till Bayreuths berömda festplats där de årliga Wagnerspelen hålls. Det var en arkitektoniskt rätt trist byggnad som ändå lyckades framkalla en speciell känsla vi också känt i Dessau: känslan av att plötsligt befinna sig på en avlägsen plats man endast läst och hört en massa om. Utanför ingången satt wagnertokiga japaner, som såg ut att ha övernattat där, och hoppades kunna få tag på en biljett. Snart skulle Tristan spelas och folk gick runt med”suche Tristan”-skyltar.

Efter vår korta visit i Bayreuth körde vi vidare mot Nürnberg som visade sig vara en fin medeltida stad med många fantastiska gamla byggnader. Men egentligen var ingen byggnad äldre än 1945 eftersom Nürnberg, enligt vår informationsfolder, fullkomligt lagts i ruiner under andra världskriget. Hur staden kunnat återuppbyggas utan minsta krigsspår är ett mysterium. Samuel sitter just nu och funderar på om tyskarna är sjusärdeles bra på husrenovering eller om vi kanske inte förstått informationsfoldern helt.

I Nürnberg ville vi också gärna titta på PRISMA, ett ekologiskt kvarter ritat av Joakim Eble, som Varis tipsat oss om. Att hitta dit var dock inte det lättaste för någon adress hade vi inte och på turistinformationen hade de aldrig tidigare hört talas om området. Tillslut var vi i alla fall där. Kvarteret bestod såväl av bostadsdelar som kontor och affärer. Huvudbyggnaden var formad som en ring med affärer på bottenvåningen och bostäder och kontor högre upp. I mitten var en inomhusträdgård där caféer hade uteserveringar mm., samt en utomhusträdgård. Dessa fungerade, förutom som en grönskande oas, även som renare av den smutsiga stadsluften och som värme-/kylanläggning. Man hade en massa andra smarta lösningar. Allt regnvatten samlades tex. upp från taken, fördes ned i reservoarer under jord och kunde sedan användas till bevattning av växterna. På detta sett behövde man aldrig tillföra något vatten.
Tyvärr var det ju söndag så köpcentret på bottenvåningen var stängt och vi kunde därför inte komma in utan stod smått förtretade på tå och försökte kika in utifrån.
Men så hittade vi en dörr som inte var låst och därifrån fann vi sedan en väg in till växthusdelen. Vi kände oss lite som spioner när vi smög runt i det ännu söndagsslumrande, grönskande växthuset och den känslan blev starkare när vi hittade ännu en dörr, i vilken någon stoppat in en pappersbit så den inte riktigt gick i lås, som ledde oss upp till de boendes takterasser. Tillslut råkade vi befinna oss på någons sovrumsbalkong…

/Torun und Samuel