Från Stockholm till Olympiastadion

En lång och händelserik vecka lider mot sitt slut. För mig började det hela med en superintensiv weekend i Stockholm eftersom min bror Johan skulle gifta sig och tillika fyllde år. Jag flög till Stockholm på fredag morgon, åt en snabb lunch med pappa innan jag åkte in till stan med Lotta för att köpa en kostym. Ett snabbt besök hos Josefin och sedan vidare för att träffa Jakob på konserthustrappan och gå på jazzkonsert. Lycklig drog jag sedan vidare till Glenn Miller för att dricka två finöl innan jag utmattad slocknade i Lottas säng. På lördagen var det bröllop för hela slanten med allt vad god mat, finkläder och brudmarscher heter. Söndag morgon åkte jag sedan tillbaka till München och Lotta som skulle vidare till Strassbourgh följde med. Vi hade en härlig dag i stan som slutade med ett besök på Folkbadet byggt i jugendstil. Lotta stannade ytterligare två dagar men olyckligtvis blev dessa dagar kanske inte så extraordinära som jag skulle velat. Jag och Torun hade fått avslag på våra ledighetsansökningar och jobbade därför hela dagarna. Dessutom regnade det. Mitt planerade finrestaurangbesök blev inte mer än en snabbvisit på McDonalds men tack vare Lotta hann vi i alla fall gå och se das Parfume bio. Efter ett mycket svårt avsked fick man finna sig i att återgå till vardagslunken igen.

I torsdags var Frej på besök här i München. Vi träffade honom på oktoberfest och nu har alltså även jag upplevt denna företeelse på allvar. Det var mycket trevligt även om kvällen fick ett olyckligt slut. Vi tappade bort varandra och Frej som skulle sova över hos oss blev tvungen att stelfrusen åka hem till Innsbruck.

Idag var Torun på en krokikurs så jag åkte runt lite i stan. Hann bland annat se den futuristiska Olympiastadion som var en häftig byggnad. Stadion uppfördes inför de olympiska spelen 1972 och påminnde lite om en gräshoppa inbakad i en slemhinna.

/Samuel

Oktoberfest

I fredags skrev Frej i ett mail att han gärna ville komma och hälsa på, men ”inte nödvändigtvis gå på Oktoberfest”. Som han skrev: - Oktoberfest i all ära, men det verkar vara lite väl mycket fylla.
Blev något förvånad att detta uttalande skulle komma från Frej. Undrar vad han hört för skräckhistorier? Ja, för historierna om denna fest berättas ständigt, året om.
Oktoberfest är festen alla pratar om, alla berättar historier från, alla har åsikter om.

Igår var det så dags att uppleva detta spektakel:
Byggsats Oktoberfest:
Utgå från ett kitchigt tivoli a la nittiotre med lyckohjulsstånd, halvt livsfarliga åkattraktioner samt tillhörande dukande discohits. Tillsätt öl, ”Brezln” (brödkringlor), samt korv. Blanda lika delar nivå 22 och Hedemora folkdanslags hundraårsjubileum men lägg till stanken från Hultsfred: öl, piss och snabbmat. Försök sedan att i denna miljö trycka in så många glatt ompa-ompa sjungande lederhosenklädda män, alternativt yppiga tyska fruntimmer i pastellfärgade och lite för små sexistiska varianter av folkdräkter som möjligt. (Fyll vid behov på med mer öl, ”Brezln” och korv.)

Och idag var abstinensen redan så stor att jag blev tvungen att gå tillbaka.

För säkerhets skull började vi, jag, Hoa samt hans kära vänner, redan kl. 11:30…
Hoa, som agerade fotograf och därför tyvärr inte är med på kortet, flyttar till Bryssel på lördag. Jasmine, i rosa, är jättelik Malin som person, jättesocial, omtänksam och med ständigt nya upptåg på gång. Sabine i vita glasögon pluggar svenska (!), skriver för en tysk musiktidning samt jobbar som bartender. Hon i dräkt har ett så tyskt namn att det inte går att lägga på minnet men är snäll ändå. De är alla väldigt gulliga.
Efter ett par timmar hade vi fått nog av ompa-ompa och gick till Aroma, ett café i Isarvorstadt, Münchens svar på Södermalm.
Där frossade jag och Jasmine i kakor och choklad medan de andra skakade på huvudet och drack myntate.
Nu är kl.åtta och jag har precis kommit hem. Är fruktansvärt trött i munnen och huvudet efter all denna tyska.

Just det: VIKTIGT! (för vissa åtminstone)
Min förvandling till tysk har nu gått så långt att jag blivit med tyskt mobilnummer. (Hoa har råkat vinna ett tyskt mobilabonnemang åt mig, mycket snällt!)
Ringer man till mitt svenska nummer kan man, ifall allt funkar, höra min röst säga att jag är i Tyskland samt mitt nya nummer, (på svenska).

/Torun

Sjukskriven

I förra veckan drog jag som sagt på mig en förkylning. I sängen med böcker och tv samt jättegott ingefärs-, citron och myntate som Samuel serverade mig insåg jag fördelarna med att vara fast anställd. Man får ju lön fast man är sjuk! Kändes vuxet och bra.

Här i Tyskland är dock lagen så att arbetsgivaren har rätt att kräva sjukintyg redan från första sjukdomsdagen, och det gör självklart vårt kära IKEA. Snuvig och med yrsel fick jag traska iväg till läkarn här i byn så han kunde skriva ett fint litet intyg på att jag var förkyld. Denna byråkrati!! Vad jag behövde var en ”Arbeitsunfähigkeitsbescheinigung”. (Åh dessa långa tyska underbara ord!)
Läkarn var dock jättesöt och hade inte direkt överflöd av patienter så vi satt och pratade länge och väl om ditt och datt och sen sjukskrev han mig en hel vecka för säkerhets skull.
Efter tre dagars rekreation kände jag mig i morse kry igen och ringde jag min chef för att ärligt tala om att jag blivit frisk och alltså kunde komma tillbaka tidigare till jobbet än det stod på intyget. Men se det gick inte! Står det på pappret att jag är sjuk till på torsdag så måste jag också vara hemma till på torsdag. Därmed basta! (?)
Ja, så nu har jag alltså fyra dagars betald semester.
Samuel, den stackarn, åker pendeltåg till jobbet varje dag medan hans chaufför är ute och roar sig. Måste nog pyssla om honom lite.
/Torun

Alputflykt

Ytterligare en vecka på IKEA förbi, den här gången mindre intensiv. Vi har för det mesta jobbat endast 5 timmar/dag och således börjat först vid halv fyra. Börjar verkligen vänja mig vid tanken på att jag ska tillbringa ytterligare 450 timmar där. Har skitit mig igenom alla toaletter, lärt mig namnen på flera varor och förstått att unterschreiben inte är ett löst sammansatt verb. Kunderna är nästan alltid mycket snälla men bayrarna har ett mycket hetare temperament än vi nordbor. Blir fortfarande förvånad när en kund, som till en början verkat jättesur och skrikit: ”Halt, halt! Dass´ nicht meines!”, plötsligt i avskedsfasen ler mot en och tackar med ett artigt: ”Danke sehr, wiederschauen”. Bayrarna är bra roliga. Många är religiösa, kyrkor finns det i varenda liten by och istället för guten Tag är den vanligaste hälsningsfrasen ”Grüss Gott”. Sen har jag också äntligen förstått varför tyskar är så dåliga på engelska. Det har att göra med språket i sig. Det går verkligen inte att växla till engelska när man pratar tyska.

Idag var vi och vandrade i Alperna, ligger bara någon timme härifrån. Ibörjan tyckte jag inte alls att det var något speciellt, som att gå några varv i Judarnskogen fast hela tiden i uppförsbacke. Efter att ha tillryggalagt trädgränsen var det dock väldigt fint och vi satte oss och åt på ett Wirthaus 1800m ovanför vattenytan. Späzl och ärt- och korvsoppa med fläderlemonad gjöt nya krafter i mina ben. Tyvärr började Torun, som redan innan bergsvandringen känt sig lite krasslig, känna sig sjuk. Hon tror att hon har feber. Får se hur det blir med arbete för hennes del imorgon. Det jobbiga är bara att man måste uppsöka en läkare för att få ett sjukintyg.

/Samuel

Åka pendeltåg

Idag prövade vi att åka kommunalt till jobbet. Det tog ungefär två timmar, med pendeltåg… Vi hade nämligen lämnat Ahlgren på IKEA igår kväll då jag skulle in till stan och dricka öl med Hoa, en Vietnames som vi träffade på HBT-partajet (han hade blivit ditlurad av Raoul). Tyvärr är jag ju tidsoptimist så jag började allt med stt komma en halvtimma fösent, usch, det är inte bra. Jag skäms.
Kvällen blev i alla fall mycket trevlig. Hoa är en liten men vacker Vietnames som skrattar mycket frenetiskt och jobbar som modell, när han inte pluggar. Hans flickvän är svensknörd, skriver för en tysk musiktidning och var i våras i Stockholm och gjorde reportage från bla. Debaser. Kändes konstigt att sitta här, I München, och prata om Söder och Stureplan, men trevligt var det. Hon är så pass kär i Sverige att hon läser Svenska på universitetet!

Förstår inte hur man kan vilja göra det, svenska är ju inte ett världsspråk direkt…

Hoa är mycket livsglad och är pigg på knäppa idéer och planer. Tyvärr är det inte bara positivt. I förra veckan skulle han köpa en flygbiljett till Bryssel för att åka på en veckas semester dit men tillbakaresan var så dyr att han bestämde sig för att flytta dit istället. (!) Han har pluggat en massa politik och ska nu jobba i EU-parlamentet, med vad fattade jag inte riktigt. Innan han åker, om en vecka, ska vi i alla fall hinna gå på Oktoberfest tillsammans och dricka tysk öl samt äta en massa kött. Den börjar nämligen nu, den 16e September och håller på månaden ut. Varför den heter Oktoberfest kan man ju fråga sig…

/Torun

En dyster dag

Idag har vi hemlängtan. Vi har fått brev från vår älskade Lott och är båda rätt nere, om än på olika sätt. Samuel har legat tyst på sin säng i vårt jugendrum mest hela dan och jag känner mig allmänt vilsen, ensam och liten.
- Lotta, du fattas oss! /Torun

Apfelstrudel och språkanalfabetism

Efter en vecka med 8,5 h per dag var det så äntligen helg. Brigette, mamman fyllde år så det blev kalas med såväl Apfelstrudel som sekt och många Bayerischpratande människor. Denna tyska alltså! Just nu lider jag total språkanalfabetism. Tyskan går ju som den går, engelska kan jag inte alls prata längre, har en hel del engelska kunder och då jag ska försöka uttrycka mig blir det bara engelska med tysk satsbildning och alla siffror bakfram och idag klagade Lotta på att min svenska blivit jättekonstig och "tysk" då jag skriver brev. Jag sätter tydligen en massa verb i slutet av meningarna och stavar det mesta med SCH. Tyskan går väl egentligen allt bättre, förut frågade var och varannan kund ifall jag kom från Sverige, igår började de helt plötsligt istället konstant fråga ifall jag kom från Schweiz(!), och det måste väl ses som ett framsteg. Jag börjar kunna delta i samtalen i personalmatsalen lite mer aktivt och behöver inte tänka lika mycket då jag vill försöka säga nåt som förut. Samtidigt inser jag hur mycket det är jag INTE kan. Från Raoul (en av dansarna från förra lördagens HBT-galej) får jag tillbaka mina tappra försök att skriva mail på tyska MED RÄTTNINGAR. Han är en jättesöt språknörd som kan såväl franska som kinesiska samt har nån slags allmän vilja att upplysa världen, tror jag, och det är väl på sitt sätt jättefint att jag får veta vad jag gör fel men det är också något deprimerande. I förra mailet tror jag det var sammanlagt tre meningar som han INTE rättat... Nu har Thomas, pappan här, i allafall haft en liten kurs för oss i böjningen av Junge-gruppen, ordgruppen jag tidigare inte riktigt visste fanns men som var orsaken till typ 1/4 av alla mina fel i Mailen. Så då var det väl åtminstone en sak mindre kvar att lära.
/torun

En vecka på IKEA

Nu har vi jobbat nästan en vecka på IKEA och börjar få rutin på det mesta. Till och med den till en början så omöjliga Einkaufservicen flyter nu på riktigt bra. Med tyskan går det också bättre och bättre. Man lär sig otroligt mycket på IKEA. När en vara saknar streckkod måste man till exempel ringa den rätta avdelningen och förklara för damen i luren hur varan ser ut för att kunna få artikelnumret (Tack René för alla förklaringsövningar) Igår kände jag verkligen hur en spärr släppte och jag har slutat tänka efter så mycket innan jag säger något. Från att till en början ha skickat alla frågande kunder till Servicestand börjar jag nu försöka svara på deras frågor. Kanske är den flytande tyskan inte så långt borta. Mitt goda självförtroende skadades dock något idag då tre kunder oberoende av varandra frågade om jag kom från Sverige. Som svensk möts man dock alltid mycket hjärtligt, inte bara på IKEA. Och idag fick jag även användning för min svenska då ett äldre par som bott i Sverige ett år hade frågor om sina svenska pensionsformulär. Ja IKEA-jobbet är verkligen roligt, däremot tar det mycket tid, särskilt med tanke på att det tar oss nästan en timme att åka dit och sedan ytterligare en timme hem. Den här veckan har vi visserligen i princip jobbat heltid och antagligen mer än vi någonsin kommer att göra. Vi åker hemifrån klockan halv elva och kommer hem ungefär klockan tio och då är vi så trötta att vi bara lagar lite snabb mat och sedan går och lägger oss. Vi får se hur det går att kombinera med tyskastudierna som beräknas ta cirka 20 timmar/vecka om man räknar med hemuppgifter. Men det är ett senare problem. Nu måste vi först fixa sjukkassa och sedan försöka flytta närmare stan eller åtminstone närmare IKEA.

/Samuel

München by night

Efter en andra arbetsdag där allt helt plötsligt gick riktigt bra i kassan och vi träffade en snäll lagerarbetare i personalmatsalen bestämde vi oss för att det var dags att utforska det Münchenska nattlivet. Eftersom man här har lite senare vanor än i Sverige började vi dock med att gå till sängs för en lång powernap.
Nyvakna skuttade vi sedan iväg i den mycket ljumma sommarnatten in mot stan och Muffatwerk, en klubb vi egentligen inte viste så mycket om förutom att de hade en snygg flyer.
Stället visade sig vara gemytligt med väldigt blandade åldrar 18 – 40 och vi fick såväl Sekt (tyskt bubbel) som tilltugg. Det kändes dock lite som att alla andra på nåt vis kände varann och att vi var lite udda, fast inte på ett negativt sett. När musiken tystnade, någon höll tal samt alla plötsligt började sjunga Happy Birthday blev vi dock lite fundersamma. Var hade vi egentligen hamnat? Det stod ju att de skulle spela reggae, och de spelade grymt bra musik, men reggae var det definitivt inte. När jag tittade jag mig omkring på dansgolvet insåg jag att nästan alla var män, homosexuella män.
Efter att ha läst banderollen som hängde på väggen förstod vi var vi hamnat.
Münchens homosexuellas kulturförening hade tjugoårsjubilumsfest.
Stämningen var på topp, dansgolvet levande med en grym DJ och tequilan var billig så vi såg ingen anledning att inte stanna kvar. Alla dansade med fantastisk glädje och kärlek och jag insåg vilken härlig frihet det var att slippa från Stockholms köttmarknadsdansgolv där lätt allt går över till att döma andra och själv kritiskt bli dömd. Här dansade alla fritt med varann utan att för den skull mena nåt mer. Ida, du måste komma hit och dansa med mig! Mitt ibland alla dansade två mer alla andra. Har sällan sett några dansat så, totalt inne i musiken och med ett sånt samspel. Den ena skulle kunna ha varit tvillingbror med Torulf, samma strama men väna drag, samma utstrålning. De var fantastiskt vackra.
Svettiga och på topp beslöt Samuel och jag oss att gå vidare till Kultfabrik, ett stort komplex med mängder av klubbar som Etta, dottern i vår familj, rekommenderat. Här var stämningen en helt annan och vi konstaterade att våra tankar om den tyska ungdomen inte bara var elaka fördomar samt att Etta och vi nog har lite olika smak. Området kändes ungefär som tivolit DOM i Hamburg fast nattetid och med annan åldersgrupp. Det fanns säkert 20 Klubbar men allt kändes lika sjabbigt, frityrstinkande, grällt utsmyckat och överbefolkat med smaklöst klädda tyskar a la nittiotal med fult tvättade utsvängda jeans och pastellfärgade trikåtröjor samt bar mage. Vi ansåg oss inte behöva göra nån närmare studie av klubbarna utan gick tillbaka till vårt homoparty. Där hade nya människor strömmat till och dansen levde.
Sista pendeltåget hade vi dock för länge sen missat.
Svettiga men glada satte jag mig med de två vackra dansarna, på uteserveringen i den varma sommarnatten och väntade in morgonen. De visade sig vara jättesöta och ödmjuka, inte alls snorkiga som jag haft viss rädsla för. Alltefter som tiden gick blev vi alltfler kring bordet och tillslut kom även Samuel ut, trött med lycklig.
Klockan fem skildes vi åt och vi gick tillsammans med Yo, en söt asiat i randig kofta vars flickvän pluggar svenska på Münchens universitet, till det första pendeltåget. De andra kom från Stuttgart och Nürnberg och åkte trötta hemåt i sin minibuss.
I morse fick jag e-mail från Raoul om att vi måste komma till Stuttgart, där han pluggar arkitektur, och titta på Bauhaushusen som finns där. Så vi får väl ta Ahlgren på utflykt snart.

Efter några timmars sömn åt vi härlig långfrukost. Det blev en lång diskussion om skolsystem med Thommy och Brigitte som redan kommit till lunchstadiet och lagade paella. Det tyska utbildningssystemet verkar helknäppt och mycket orättvist, men det kan jag ju gå närmare in på nån annan gång.
Jag sitter nu ute på altanen och skriver. Här har man nämligen datorplats med nätverksuttag även ute i trädgården (!).
Hör Samuels saxofonspel inifrån. Tror jag ska sova en stund.

/Torun

Utmattade av IKEA

Nu har vi börjat jobba på IKEA. Första dagen var en mardröm. Efter att ha placerats bredvid varsin stressad medelålders kassörska som i ett orimligt högt tempo på svårförståelig bayerska förklarade hur allt fungerade, var det dags att försöka själva. Det gick till en början ganska knackigt. Att lära sig alla sifferkommandon, kombinationer och fackord och på samma gång försöka räkna ut, samt på hövlig tyska informera kunden om hur mycket växel hon skulle få tillbaka, visade sig vara svårt. När kön växt sig för lång rycktes varuscanpistolerna ur våra händer och vi återgick till att bara vara åskådare. Så höll vi på fram och tillbaka ett tag tills vi slutligen flyttades till varsin egen kassa. Där jobbade vi på så gått vi kunde med hjälp av våra grannar eller frontlinern, en medarbetare som ständigt är beredd att hjälpa till om något går snett. Otroligt nog skedde inga större missöden. Torun upptäckte visserligen vid dagens slut att hon glömt lämna tillbaka två kreditkort och jag tog vid ett tillfälle, efter att ha missförstått frontlinern, en olovlig rast och lämnade kassan obevakad, men det är ju sånt som händer…
Vi var i alla fall båda helt slut när vi satte oss i bilen och körde de 37 kilometerna hem. När vi kom hem gick vi och badade.

/Samuel